Den blå dörren


I många år hade Ingrid stått på tå för att Göran och pojkarna skulle ha det bra. Hennes egna önskningar hade aldrig någon frågat efter och hon hade heller aldrig stått tillbaka för deras. Men en dag blev det bara för mycket och när hon såg en annons om ett litet vitt hus på Kreta förändrades allt. Tack vare moster Astrid…

Ingrid snubblade på sportbagen när hon klev innanför dörren. Matkassen for iväg över golvet och två rödlökar rullade ut.
   -Aj, Göran, kan du aldrig ta reda på dina grejor! Man kan ju bryta benen av sig! Ingrid gned sitt högerben innan hon krängde av sig kängorna. Sjutton också!
   -Sorry, förlåt, skulle bara snabbt kolla fonderna. Vet du att rysslandfonden har ökat med 38 procent bara på en månad? Jag sa ju att det var ett smart drag, nu har vi gjort ett klipp igen! Nu du, nu kan vi byta upp oss på båtfronten, sälja Simone och köpa en cruisingbåt, kanske en… Sun Odyssey? Vad sägs om det? Göran skrockade förtjust bakom dataskärmen. Vad blir det för mat?

De hade levt ihop i nästan trettiofem år och allt flöt invant på och i stora drag funkade deras liv bra tillsammans. Fast man kan ju diskutera vem som gjort att allt funkade, tänkte hon. Och inte var det Göran. Nej, han var upptagen med sina intressen, det vill säga jobb och karriär. Hon var van och älskade honom fortfarande trots hans fel och brister, men ibland blev hon så trött på hans inställning till allt med status. För henne var det viktigaste att barnen var friska, att de hade tak över huvudet och mat på bordet varje dag.
   -Pannbiff med lök blir det, sa Ingrid med automatik medan hon slängde in bagen i tvättstugan.  Den här gången tänkte hon inte ta reda på hans svettiga kläder. Han var väldigt noga med att hålla sig i form och följaktligen tränade han på gymmet två gånger i veckan. Ingrid hade inte några problem med vikten och kunde stoppa i sig vad som helst utan att det märktes på vågen. Till hans stora förtret, för han om någon älskade allt sött. Vilket han aldrig skulle erkänna för någon.

Medan hon tog fram köttfärsen och började blanda smeten så tänkte hon på sönerna. De älskade sönerna som nu hade sina egna liv och inte alls behövde hennes omsorger längre. Ibland hände det att någon av dem svängde förbi och satte sig ner en stund för att berätta senaste nytt men oftast blev det telefonen som fick vara förbindelselänk. Kanske de skulle träffas oftare när barnbarnen kom? Fast det verkade dröja. Båda hade bra jobb och vad hon visste fanns det gott om flickvänner men ingen av dem hade något fast förhållande. Hon suckade och satte stekpannan på spisen.

De åt under tystnad. Det fanns inte så mycket att säga. Förr hade köket surrat av prat… och skratt, tänkte hon. När hade de skrattat tillsammans sist? Kanske vid något teveprogram, möjligtvis.
    -Mmm, gott, sa Göran och la besticken åt sidan. Har du funderat över mitt förslag att fira jul och nyår i Thailand? I så fall måste vi boka på direkten. Vi behöver ladda upp batterierna. Vad säger du? Han såg förväntansfullt på henne.
   -Men jag kan inte ta ledigt från jobbet har jag ju sagt. Det är min tur att jobba julhelgen. Både Annica och Maria har barn hemma och föresten så hade jag ledigt hela påsken när vi var i Åre. Det går inte. Föresten vill jag inte heller. Jag vill fira julen hemma. Åk själv om du vill. Jag vill ha vanlig jul med gran och hyacinter. Och så kanske det är sista julen Astrid lever. Nej, jag vill inte åka någonstans.
Göran såg på henne med rynkade ögonbryn.
   -Jag förstår inte varför du envisas med att jobba kvar på Ica. Du behöver inte jobba alls, min lön räcker för oss båda. Och Astrid har alltid fått så mycket tid av dig. Hon klarar sig över julhelgen. Förresten så vet hon säkert inte ens om att det är jul, så senil som hon är, sa han och satte sin tallrik och sitt glas på diskbänken så att hon lätt skulle kunna transportera dem vidare till diskmaskinen.
   -Astrid är inte senil, bara gammal och trött. När du fyller nittiosju skulle du nog vara glad om du hade någon som ville fira jul med dig! Nu vill jag inte höra ett ord till om Thailand, sa Ingrid och började skölja av tallrikarna och stoppa dem i maskin.

Astrid var hennes moster och den enda länk Ingrid hade kvar bakåt. Hennes föräldrar var borta sedan länge och eftersom hon var enda barnet så var hennes liv släktmässigt magert. Hon älskade verkligen moster Astrid som alltid varit en förebild på alla sätt. Mosterns liv hade varit innehållsrikt med ett yrke hon älskade och med många vänner och beundrare. Hon hade aldrig varit gift och hade inga barn men Ingrid visste att hon inte saknat det livet alls, hennes liv var fyllt av musik. Astrid Beata Holmér. Som varit en framgångsrik och älskad konsertpianist som under fyrtiotalet turnerat både i Sverige och runt om i Europa och USA. Ännu kunde hon spela på vilken flygel som helst fastän hennes syn var dålig. Nej, Ingrid tänkte inte åka iväg och låta Astrid vara ensam över julen.

Hennes man surade bakom dataskärmen. Den här gången tänkte Ingrid inte ändra sig. Hon var van att dansa efter hans pipa och skidresorna till Åre varje påsk var inte roliga. Ingrid följde med för att det var den enklaste utvägen. Göran älskade utförsåkning. Han påstod att hon också skulle älska det bara hon slappnade av och gjorde svängarna som han lärt henne. Men Ingrid var livrädd och gråtfärdig varje gång hon stod där och tittade neråt och skulle ge vad som helst för att få vara hemma istället. När barnen var små så åkte hon med dem i barnbackarna och det räckte fullkomligt för henne. Hon tänkte på alla utlandsresor de gjort, resmål som han valt för att man där kunde snorkla, dyka, klättra, segla, skärmflyga eller något annat som hon var rädd för.
   Ingrid suckade och satte sig framför teven. Som vanligt… bara elände på nyheterna. Göran muttrade bakom datorn. Ingrid tänkte på hans svettiga träningskläder som låg kvar i bagen. De fick ligga där tills han skulle iväg nästa gång. Hon tittade på honom i smyg. Han såg trött och sur ut, långsint som han var, och skulle säkert vända henne ryggen i sängen och strunta i godnattpussen. Ja, inte gjorde det henne något. Han låtsades inte se när hon gick och la sig.

Nästa morgon var han som vanligt igen. De åt frukost tillsammans som alltid, tysta och begravda bakom varsin del av tidningen. Idag skulle Ingrid jobba eftermiddag och kunde njuta av frukosten och tidningen i lugn och ro. Hon skummade familjesidorna och kom till annonserna. Oj, där var en mäklarannons om ett litet vitt hus till salu på Kreta. Ingrid studerade bilden på huset med blå fönsterluckor där det låg på en sluttning ner mot en liten by. Georgioupolis. Vilket underbart namn! Tänk att bo där under den kalla årstiden och slippa resorna till Åre. Vilken dröm att få sitta på den verandan med ett glas vin och se på solnedgången över havet. Odla sina egna tomater. Och vindruvsklasarna skulle klänga över pergolan och…
   -Hej, jag sticker nu. Blir nog sen ikväll för jag ska träffa Nilsén på puben efter jobbet. Du vet ju hur han måste smörjas. Göran reste sig och pussade henne i pannan. Du har inte ångrat dig beträffande resan?
   Ingrid som var fördjupad i annonsen ruskade nekande på huvudet.
   -Jag vill inte resa över jul, sa hon med eftertryck.
   -Okey, sa han och tog portföljen, borstade bort några brödsmulor från byxorna, log lite stelt och gick.

Eftermiddagen gick snabbt. Det var roligt att packa upp varor men roligast var att sitta i kassan och småprata med kunderna. Stamkunderna kändes nästan som om de tillhörde familjen. Ingrid fick ofta höra saker i förtroende och ibland, på gott och ont, var det nästan som om kassan var en biktstol. Men hon trivdes med sitt jobb som hon haft så länge och aldrig skulle vilja byta.
   Det var redan mörkt och det blåste riktigt kallt när Ingrid gick hem efter jobbet. Hon drog upp kapuschongen över håret och knäppte översta knappen. Luktade det inte snö? Snart var det första advent. Hon älskade julen med allt vad den innebar. Lutfisk och risgrynsgröt, ljus i hela huset, doftande hyacinter,  Helga natt och När juldagsmorgon glimmar...
   Hon gjorde snabbt en fiskrätt av filén hon tagit ur frysen innan hon gick till jobbet. Potatismos till skulle det vara. Hemgjort. Just som hon stoppade fisken i ugnen ringde det. Snabbt satte hon tiduret på tjugo minuter medan hon vred på potatisplattan.
   -Ingrid, svarade hon samtidigt som hon tänkte att gröna bönor skulle vara gott till.
   -Är det Ingrid Modig, frågade en okänd röst.
   -Jaa, sa hon och kände i samma sekund att något hemskt hade hänt.

Det var en läkare från moster Astrids äldreboende som ringde. Han hade den smärtsamma plikten att meddela att hennes moster, Astrid Holmér, hade gått bort. Hon hade somnat in helt stilla under natten. Vad de visste var Ingrid hennes enda anhörig.
Det kändes som luften gick ur henne. Hon blev sittandes vid köksbordet en lång stund. Klockan ringde att fisken och potatisen var klara. Automatiskt gjorde hon färdig maten. Men matlusten var borta så hon satte folie på fisken och lät potatismoset vara kvar i kastrullen. Moster Astrid var borta för alltid. Nu hade hon ingen länk kvar bakåt i tiden.

När Göran kom hem vid elvatiden berättade hon vad som hänt medan tårarna droppade ner på tröjan.
   -Stackars dig, sa han och kramade henne. Men du, nu kan vi ju åka till Thailand, eller hur?
Då kände hon hur någonting brast inom henne och började storgråta.
   -Sluta, din stora egoist, du fattar ingenting, nu orkar jag inte med dig mer, skrek hon samtidigt som hon sprang in i sovrummet och slängde sig gråtande på sängen. Nu får det vara nog,.. nu får det banne mig vara nog!

De följande dagarna sa de inte mycket till varandra. Göran höll sig undan, ovan vid att Ingrid hade tappat fattningen. Hon kände sig helt lugn och kall. Hon hade curlat färdigt. Nu fanns det ingen återvändo. Hennes söner tog det bra, fast med viss förvåning, när Ingrid ringde och berättade vad hon tänkte göra.
   -Bara du vet vad du gör, så, sa Ola. Du kan få bo hos mig ett tag om du vill, erbjöd han sig generöst.
Ingrid tog tag i det praktiska och ordnade med Astrids begravning. Det fanns inte så många vänner kvar. Några från äldreboendet och ett par av personalen ville komma. Och så hennes pojkar. Göran brydde hon sig inte ens om att fråga. Samma dag som dödsannonsen var i tidningen ringde en man från en advokatfirma. Han tänkte komma på begravningen och efteråt, om det passade, ville han tala lite med henne.

Dagen före andra advent hölls en enkel, vacker begravningsceremoni i kapellet på Skogskyrkogården. Ett femtontal personer tog farväl av Astrid. Prästen talade om henne som en stor personlighet som levt ett rikt liv. Efter begravningskaffet, när gästerna farit hem, satte sig advokaten ned tillsammans med Ingrid och pojkarna.
   -Ja, som du förstås vet så är du den enda släkting hon hade, sa han och tittade på henne. Astrid skrev ett testamente för några år sedan och det tänker jag läsa nu.
   Han harklade sig, öppnade ett brev och började läsa. Ingrid blev full i skratt och hann tänka att det är precis som på teve.
   -Härmed överlämnar jag, Astrid Beata Holmér, efter min bortgång alla mina tillgångar till min kära systerdotter Ingrid Margaretha Modig, att för egen del och som enskild egendom, förfara som hon bäst finner det lämpligt. Detta är uttryckligen min sista vilja.
   Han vek noggrant ihop brevet och gav det till henne. Sedan tog han upp fler papper ur portföljen.
   -Jag har tagit mig friheten att göra en sammanfattning över hennes tillgångar. Som du ser, sa han och pekade på en massa siffror på papperet, så hade hon en ansenlig förmögenhet. Han log när han såg hennes förvåning.
   -Men inte visste jag… Hon har aldrig pratat med mig om pengar… jag hade inte den blekaste aning om att hon hade några besparingar!
   Chockad tittade hon på sina söner. Pojkarna som var lika förvånade kramade om henne.
   -Om du vill så hjälper jag dig med det juridiska. Det är ju en del som du ser. Ring till min sekreterare och boka tid. Jag måste rusa iväg på ett möte som börjar strax. Lycka till, Ingrid.
   -Det är nog bra om du vill hjälpa mig. Och tack för hjälpen, ropade hon efter honom när han med brådska försvann ut genom dörren.

Göran frågade ingenting om begravningen och Ingrid berättade heller inget. Hon hade börjat leta efter lägenhet. På jobbet berättade hon att de skulle separera och att hon behövde någonstans att bo, om någon visste…? Både Maria och Annica lovade att höra sig för. Pojkarna ringde och frågade hur hon mådde. Alla brydde sig. Alla utom Göran som inte sa någonting alls. Ingrid visste inte ens om han hört att hon ärvt en förmögenhet efter Astrid.

En dag när hon städade bort en massa tidningar kom hon att tänka på kretahuset. Hur mycket hade det stått att det kostade? Hon började leta efter tidningen. Till slut hittade hon den, sökte reda på annonsen och rev ur den. 178.000 euro. Var det billigt eller dyrt? Hon hade ingen aning. Fast huset var säkert redan sålt. Hon funderade en stund, så tog hon mod till sig och ringde mäklaren.

De trevligaste semesterresorna familjen gjort när pojkarna var små hade gått till Kreta. Ingrid hade genast fattat tycke för ön med det lagom varma klimatet och de trevliga små byarna de passerade när de hyrde bil och gjorde turer runt ön. När Göran och pojkarna utövade allehanda aktiviteter låg hon oftast på stranden och läste under ett parasoll eller, om det inte var för varmt, utforskade omgivningarna på egen hand. Hon älskade olivodlingarna, de doftande citrusträden och grönsakerna som odlades utanför vartenda hus. Och de vita husen med sina fönsterluckor och pelargoner i olikfärgade burkar och krukor, och bougainvillean som klättrade överdådigt på verandor och balkonger. Även om de bodde på fina hotell med pool föredrog hon att bada i havet. Det salta vattnet som oftast hade en behaglig temperatur även för en badkruka som hon, var ljuvligt. Ja, nog var Kreta hennes ö!

Kan man köpa ett hus osett? Inte hon i alla fall. Så hon tog några dagars semester, berättade för en förvånad Göran vad hon tänkte göra, beställde flygstol till Kreta och for iväg med lätt bagage.
Det var inget välkomnande väder som mötte henne när hon klev ur taxin som körde henne till den grekiska mäklaragentens kontor i Chania. Regnet vräkte ner och skorna blev genomvåta på några minuter. Men doften av Kreta var densamma som alltid, mättad av vitlök… nybakat bröd… oliver… kryddor och ett inte alldeles angenämt stråk av sopor. Hon drog med välbehag i sig alla dofterna och såg sig om. Ja, Kreta var hennes ö även om inte värmen var densamma den här årstiden! Hon rätade på ryggen och kände sig lätt om hjärtat och full av glädje.
   Mäklaren i Sverige hade förklarat hur ett eventuellt köp gick till och försäkrade att Mr Papaliadis var både legitimerad mäklare och notarie, och att han talade utmärkt engelska. Han skulle visa henne huset personligen. Så Ingrid klev, med våta skor, förväntansfullt in genom dörren till hans agentur. Där satt en bastant dam och virkade på en duk medan radion spelade grekisk musik på hög volym. På väggarna satt bilder av allehanda projekt till salu.
-Hallo, my name is Ingrid Modig from Sweden. Mr Papaliadis, please, tragglade Ingrid på sin skolengelska.
   Damen reste sig och drog ner ljudet på radion medan hon energiskt pratade grekiska.
   -I don´t understand, sa Ingrid när hon gjorde en paus. Mr Papaliadis?
   -Booowling, sa hon då och gjorde en nigande bowlingrörelse. He is booowling. Come soon.
   Hon klappade på en stol och ville att Ingrid skulle sätta sig. I samma ögonblick trädde Mr Papaliadis in genom dörren med ett moln av parfym svävande runt sig. Han hälsade bugande, ursäktade sig och beklagade djupt att han inte varit på plats när hon anlänt. Ville Madame Ingrid genast bege sig till Georgioupolis? Ingrid förklarade att det ville hon. Han tog hennes väska, sa några ord till den bastanta damen och så visade han vägen till sin bil där han kvickt öppnade dörren så hon kunde kliva in.

Ingrid nästan storknade av parfymen som hela bilen var inpyrd av och öppnade bilfönstret på sin sida lite diskret. Mr Papaliadis pratade om vädret den här årstiden, om sitt bowlingintresse, om sina barn och barnbarn… Ingrid behövde bara nicka, säga åh och le. Efter en knapp timmes körning kom de äntligen fram till byn med det underbara namnet… Georgioupolis. Han svängde av från genomfartsleden och körde in på en mindre väg som slingrande sig uppåt. Det hade slutat regna men molnen hängde fortfarande tunga över dem. Hon tänkte att blev det någonting av det här skulle hon köpa sig en liten bil, eller kanske en vespa? Hon log för sig själv när hon i tanken såg sig komma susande iförd hjälm nedför den här vägen på en vespa… en rosa!
   Olivträd kantade båda sidorna av vägen och det växte små gula blommor i dikena fastän det var december. Bilen strävade uppåt. Då såg hon… och hjärtat gjorde ett skutt. Där måste det vara, det vita huset med blå fönsterluckor! Mr Papaliadis svängde in på gården och stannade med ett ryck. Skyndade sig ur och öppnade bildörren för henne. Hon drog ett djupt andetag när hon klev ur och såg sig sakta om.
   -Welcome, Madame Ingrid, sa han och slog ut med handen.
   Han letade raskt fram en nyckel under en lerkruka och låste upp den blåmålade bastanta trädörren. Men Ingrid ville inte gå inomhus än. Hon måste få titta på den lilla muromgärdade gården först. Där fanns pergolan! Fast några vindruvsklasar såg hon inte, såklart inte… det är ju vinter här också fast man inte kan tro det, tänkte hon. En massa krukor med förtorkade pelargoner kantade muren på baksidan och ett stort bestånd oleander växte längs kortsidan, fortfarande med enstaka blommor kvar. Två gamla olivträd skuggade ett trädgårdsskjul dit en stensatt gång ledde. Allt var i miniatyr, men åh, så vackert! Hon blev varm i magen av glädje och klev andäktigt in genom dörren och kom direkt in i ett litet spartanskt kök. En öppning ledde in till ett större rum med höga spjälade altandörrar. Det kändes lite mörkt härinne. Men när hennes följeslagare trixade upp dörrarna som öppnade sig ut mot en terrass, och drog undan de mörka gardinerna som täckte de andra fönstren, då formligen strömmade ljuset in! De gick ut på terrassen som sträckte sig längs hela långsidan, och utsikten var hänförande och som på beställning hade molnen skingrats och solen kommit fram. Ingrid lutade sig mot järnräcket,  hon såg att det behövde målas, men hon såg också byn därnere, och där var havet, hon såg faktiskt havet! Mr Papaliadis klappade i händerna och log så hela ansiktet blev som ett russin.
   -Beautiful, ropade han. Yes! A Cretan paradise!
   En smal trätrappa ledde upp till övervåningen med två små sovrum. Därifrån var utsikten ännu mer fantastisk. Ingrid kunde inte få fram ett ord. Hon hade sett det hon vill se. I hennes hjärta var huset redan hennes.
   Allt annat han visade henne, nydragna elledningar, brusande vattenkranar, dusch och toalett, gasspis och kylskåp, allt detta var bara bonus. Ingrid strålade, Mr Papaliadis strålade. Han gick ut på gården och började med stora kliv stega upp tomtytan. Som om Ingrid brydde sig om den stämde. Här ville hon tillbringa sina vintrar, med eller utan svensk jul!

Solen sken när de åkte nedför den slingrande vägen mot byn. Hennes skor var fortfarande våta men det gjorde inget. Lukten av parfym satt kvar men det gjorde inget det heller. Hon stängde igen sina öron för det behövdes alls inga svar när hennes följeslagare oavbrutet pratade hela vägen tillbaka till Chania.
   När de var tillbaka på kontoret ringde Mr Papaliadis upp den svenske mäklaren som förklarade mer ingående för Ingrid hur köpet skulle gå till. Så gick de till banken där hon fick träffa en advokat som Mr Papaliadis snabbt hade ringt in. Först skulle hon betala förvärvsskatt på fastigheten innan kontraktet undertecknades. När hon skrivit på betalade hon slutsumman och mäklararvodet och köpet var klart. Sen, efter alla kyssar på kind av Mr Papaliadis och handskakningar av advokat och banktjänsteman, stod Ingrid till slut ute på gatan alldeles yr i huvudet. Papperen hade hon i tryggt förvar i handväskan. Yes! Huset var hennes!

Hon hittade en ledig taxi som körde henne till det hotell som Mr Papaliadis rekommenderat så varmt. Men när hon stod där framför den pampiga entrén avstod hon, nej fy så opersonligt, skulle hon bo på hotell på Kreta ville hon bo på ett mysigt ställe. Varför inte i min by, tänkte hon, jag tar en buss tillbaka till Georgioupolis. Genom att fråga sig fram hittade hon till slut den röriga busstationen. Efter att ha lyckats köpa biljett så satte hon sig att vänta och gick i huvudet igenom allt som hänt så snabbt, och när hon sen kom på rätt buss drog hon en suck av lättnad. Vilket äventyr hon var ute på, hon hade just klarat av att alldeles själv, nåja nästa själv, köpa ett hus på Kreta… haha, nu skulle Göran se henne!
   Resan till byn blev betydligt längre än bilresan med Mr Papaliadis, på grund av alla stopp längs vägen… trots att föraren kört som en dåre. Till slut klev hon av vid torget, omskakad men helskinnad. Nu gällde det att hitta ett hotell som var öppet den här årstiden. Efter lite letande och frågande så fick hon ett enkelt rum på Hotell Alida, en tvärgata från torget. Helt utmattad åt hon middag på en restaurang i närheten och efter moussakan och ett glas vin var hon färdig för sängen. Vilken dag hon haft!

Nästa morgon gick hon ut och åt frukost på en taverna bredvid hotellet. Det var behagligt varmt i solen och Ingrid njöt av det färska brödet, den söta marmeladen och det beska kaffet. Hon satt där och lyssnade på vardagslivet runt sig och tänkte på huset däruppe som nu var hennes. Jag har en egen blå dörr nu, tänkte hon. En alldeles egen blå dörr!
   Innan det var dags att för säkerhets skull ta en taxi till flygplatsen hade hon tid att gå en vända i byn. Den var inte stor men det lilla torget med fontän i mitten och den vackra vita kyrkan med kupoltak var som tagna ur en turistbroschyr. Några svartklädda kvinnor satt utanför sina dörrar och gjorde ingenting mer än att titta värderande på henne och avmätt nicka när hon gick förbi. Huvudgatan sluttade ner mot stranden som var lång och vit och nu, denna tid på året, helt tom på det vanliga strandlivet.
   Det blåste friskt från havet och vitvågorna slog en bra bit upp på stranden. Långt därute vid horisonten såg hon en stor båt. Hon vände och fortsatte promenaden och kom till en liten kanal där guppande fiskebåtar låg för ankar. Det satt några fiskare under träden och lagade nät och pratade annars var det sparsamt med folk ute. Här och var hade det börjat julpyntas. Såg konstigt och fel ut, tänkte hon när en röd tomte med snöig gran stod och blinkade i ett skyltfönster. När hon kom upp till torget igen så passade hon på att köpa en flaska lokalproducerad olivolja. Den skulle hon använda först när hon flyttat in i lägenheten hon hade på gång. Min egen olivolja, tänkte hon när hon försiktigt packade ner den i väskan. Det sög till i magen när hon tänkte på hemkomsten.

Göran väntade på flygplatsen med en bukett röda rosor i handen.
   -Välkommen hem, Ingrid. Jag har saknat dig så. Är du hungrig? Vi kan äta middag på Rådhusgården om du vill? Varsågod, de är till dig.
Han kramade henne försiktigt och gav henne rosorna.
   -Tack, men jag vill nog helst åka hem. Du hade inte behövt hämta mig, jag tänkte ta en taxi.
   -Klart jag ville hämta dig, sa han lätt. Hur var huset?
   -Jag bestämde mig direkt och har gjort klar hela affären redan. Det har allt jag drömt om.
De satt tysta medan han körde hemåt. Hon tyckte synd om honom. Det var lika bra att få det avklarat, tänkte hon.
   -Göran. Som du säkert förstått så tänker jag lämna dig. Jag letar lägenhet och har troligtvis en tvåa på gång. Jag vet att du vet att jag fick ärva pengar av moster…
   -Nej. Ingrid, jag vill inte vara utan dig, det skulle aldrig gå, vi kan väl ha huset på Kreta tillsammans och bo där över vintern som du drömt om. Det går säkert att renovera och bygga till så det blir större. Kanske köpa en båt också? Vi…
   -Sluta nu. Lyssna på mig! Jo, lyssna för en gångs skull på vad jag har att säga, sa hon med så bestämd röst hon kunde. Annars får du släppa av mig här! Jag har bestämt mig, förstår du. I alla år har jag varit din curlingfru… som sopat och sopat framför dig och som gått med på så gott som allt du velat. Skidåkningen varje år som jag hatat. Segelbåten där jag servat och lagat mat och slängt tampar och lagt fendrar. Ibland i halv storm och jag har varit livrädd nästan hela tiden! Och när jag mått dåligt har du bara skrattat. Ingrid drog efter andan och fortsatte. Och utlandsresorna ska vi bara inte tala om. De har varit fulla med aktiviteter som bara du varit intresserad av. Men nu är det slut med det, förstår du! Nu vill jag bestämma över resten av mitt liv. Och där ingår inte segling eller skidåkning eller dykning eller… vad du vill! Hon kände hur kinderna hettade och tårarna brände. Men hon skulle inte gråta, inte visa att hon egentligen vill skrika högt för att få honom att fatta.
   -Men älskade Ingrid. Jag har väl aldrig tvingat dig till någonting! Varför har du inte sagt något? Han svängde hastigt och upprört in på uppfarten och bromsade så kraftigt att hennes handväska föll ner på golvet och huskontraktspapper och ett läppstift trillade ur.
   -För att jag alltid har satt dig främst Göran, dig och pojkarna. Du har aldrig frågat vad jag ville. Så nu har jag för första gången bestämt själv. Nu är det min tur att göra allt jag drömt om. Och i de drömmarna ingår inte du, Göran. Vi har haft vårt liv tillsammans, men nu är det slut.

Ingrid plockade tillbaka papper och läppstift, tog resväskan och rosorna och klev sorgsen ur bilen. En jobbig tid skulle börja. Hon blundade hårt och bet ihop om gråten men kände en ilning av glädje inombords när hon tänkte på sin alldeles egna blåa dörr. Nu börjar jag mitt nya liv, sa hon tyst för sig själv medan hon fumlande låste upp dörren till sitt gamla.

4 kommentarer:

  1. Ååå denne novellen var også kjempefin . Synes jeg kan kjenne gleden hennes , ved å komme vekk fra Gøran og begynne sitt nye liv , jaa hvem har vel ikke vært der ... Den blå døren og det vesle huset på Kreta , så spennende. Takk for en fin historie. Ups , nå har jeg ikke flere noveller å kose meg med . Klem til deg

    SvaraRadera
  2. Underbara noveller Du skriver.../Lilla gummann

    SvaraRadera
  3. Åh, nu fick jag andra delen också! Så bra du skriver! Kram
    Lisa

    SvaraRadera
  4. Åh, nu fick jag andra delen också! Så bra du skriver! Kram
    Lisa

    SvaraRadera

Tyckte du om den här novellen eller dikten? Skriv gärna några rader så blir jag glad.