Vardagsvänner sökes





Marianne Lundin suckade och satte sig i fåtöljen med boken igen. Att bara läsa dagarna i ända var inte riktigt vad hon tänkt sig. Hon tittade på klockan, än var det inte dags för eftermiddagskaffet. Hon rättade till kudden bakom ryggen och fortsatte läsa där hon slutat.

Hon hade minsann inget att klaga på. Finaste lägenheten med finaste utsikten mitt i centrum hade hon likt ett mirakel fått, när hon kom sig för att sälja sitt radhus. Så länge hon kunde minnas hade hon sneglat upp i fönstren på våningarna högst upp på Pilgatan där utsikten över staden måste vara hänförande. Och nu kunde hon njuta av den utsikten… varje dag.

Hon hade stött på ett par av de nya grannarna och presenterat sig och småpratat lite. Trevliga verkade de men höll sig på sin kant. Precis som hon själv ville ha det. Lugnt och skönt.
    Men nu, efter nästan ett halvår, började det krypa i henne. Inte saknade hon sitt gamla liv, nej det gjorde hon inte. Men nog fattades det något, det såg hon nu. Någon att ta sällskap med på sådant som hon tyckte om att göra och se. En vardagsvän. Jaha, tänkte hon, hur får man en sån? Inte genom att sitta här och uggla i alla fall!
    Hon la ifrån sig boken och gick in i köket och bryggde sig en kopp kaffe fastän det var för tidigt. Hon hörde hissens svaga surrande i trapphuset. En av grannarna kom nog hem, hade säkert jobbat klart för dagen. När hon själv jobbade i Konsum, halvtid för att kunna sköta hemmet och sin man, hade dagarna gått fort. Några barn hade det inte blivit. Hon skulle gärna haft två, gärna fler. Tänk så roligt det hade varit med barnbarn nu. Hon suckade igen och tog en tugga av sin tinade bulle.

Vid frukosten dagen därpå fick hon en idé. Om ingen i huset välkomnade henne så skulle hon välkomna dem med inflyttningskaffe! Flera av grannarna var ju faktiskt i hennes ålder, det hade hon sett. Det måste väl vara fler än hon i huset som kände sig ensamma? Upplivad av tanken började hon planera. Hon räknade… det blev 27 hushåll. Hon skulle skriva ihop en inbjudan och för att rätt personer skulle komma så tänkte hon sig en vardagseftermiddag. Hon svalde snabbt sista kaffeklunken, dukade av bordet, tvättade och klädde sig och slog sig ner framför datorn.
    Efter flera försök hade hon knåpat ihop något som hon var nöjd med. Riktigt glad kände hon sig och märkte att hon nynnade på en melodi. Kommer inte berget till Muhammed så får väl Muhammed komma till berget, tänkte hon och fnissade medan skrivaren spottade ur sig de 27 sidorna. Hon tog upp den första och läste noga igenom för att kolla att allt stämde. Nöjd satte hon upp sitt exemplar på kylskåpet.

Jag är nyinflyttad och heter Marianne, är pensionär och bor högst upp här i 23 C. Jag vill gärna bjuda på en kopp kaffe med dopp i all enkelhet tisdagen den 17:de klockan 15. Det skulle vara roligt att prata lite och höra om någon/några vill ha sällskap på bio, teater, konsert eller kanske göra något annat roligt ihop.

Välkomna hem till mig. Marianne Lundin

Hon gick runt och stoppade lapparna i brevlådorna. Hon kände sig nöjd och lite pirrig, nu hade hon gjort något. Om det kom någon visste hon ju inte. Men hon skulle förbereda och baka till många. Och duka fint med kaffeservisen som sällan kom till användning.
    När hon sen tog en promenad i det fina vädret funderade hon hit och dit på vad hon skulle baka för något. Bullar, en mjuk kaka och kolasnittar… eller schackrutor?  Skulle hon ha tårta också? Nej, hon hade ju skrivit i all enkelhet. Inte för mycket, det fick inte bli för storslaget. Oj, så roligt det skulle bli! Om det nu kom någon…

Mona Alm hörde smällen från brevlådelocket. Så tidigt brukade inte posten komma. Hon tog upp papperet som låg på dörrmattan och läste. Aldrig hade hon fått någon inbjudan till eftermiddagskaffe förut. Marianne Lundin, det var väl den där nya hon sett gå över gården ibland. Hon såg ju trevlig ut förstås. Men att bjuda hem folk på kaffe sådär… var inte det lite konstigt? Fast nog skulle hon gå dit, det skulle hon. Om inte annat för att se hur den där Marianne hade det. Och för kaffet förstås. På bio, det hade hon inte varit på säkert 10 år. Inte något annat heller. Kanske skulle det bli trevligt. Undrar om Anna-Lisa ska gå? tänkte hon och tog upp telefonen.

Anna-Lisa Risberg hörde att det ringde men eftersom hon stod med huvudet över badkaret och lödder i håret så fick det ringa. Hon hade gjort en toning som hon nu höll på att skölja ur. Hon ville vara fin i håret när hon skulle på bridgen i kväll. Birger, hennes nya spelpartner, var en trevlig man som hon ville göra gott intryck på. Såg bra ut gjorde han också. Hon hade funderat på att sluta med den tradiga bridgen länge, men så dök han upp, Birger, och då blev det roligt igen. De andra stofilerna tog så allvarligt på spelet, han var som hon, tog det hela lite mer lekfullt. Och blickarna han gav henne bådade gott. Den röda klänningen skulle hon ta. Den visste hon att hon tog sig bra ut i.
    När hon virade handuken runt håret hörde hon att posten kom. Inte ens reklam fick hon nuförtiden, det var hennes eget val förstås men bortsett från veckotidningen och räkningar så var utbudet magert. Därför blev hon glad när hon tog upp och läste bladet som låg på hallmattan. Oj, en inbjudan! Ja, dit skulle hon gå! Marianne Lundin… kunde det vara hon som stått i kassan på Konsum förut?

Malte Blomgren läste förundrat Marianne Lundins inbjudan. Tänk, vad många är försigkomna, tänkte han och lade brevet på spegelbyrån. Hon, den nya, hade han hälsat lite diskret på en gång när de möttes i trapphuset. Han var på väg med sina mattor till piskställningen och hon hade hållit upp dörren för honom. Snygg var hon också, väl bibehållen. Han log mot sig själv i spegeln och sträckte på sig. Såklart han skulle gå.

Herr och fru Bengtsson packade in matkassarna och sig själva i hissen och åkte upp till lägenheten på tredje våningen. Det var den största i huset och där hade de bott sen huset byggdes. För övrigt var det arkitekt Bo Bengtsson själv som ritat huset och därför bestämt sig för att lägga beslag på den rymliga femrummaren redan då. Två barn hade de fostrat där och nu var egentligen lägenheten alldeles för stor. Men de trivdes för bra för att tänka på att flytta. Lite status var det att bo så stort. Det tyckte de om, status var deras ledstjärna.
-Britt, du har fått en inbjudan, sa han och räckte henne brevet efter att ha ögnat igenom det. Kaffekalas hos den där nya som flyttat in i C.
    -Får jag se, sa hans fru och läste igenom brevet mer noga medan hon tog av sig ytterskorna. Men så trevligt, ska inte du gå med? Eller har du något viktigt möte den sjuttonde?
    Han hängde noggrant upp sin kavaj och lossade på slipsen. Alltid proper ville han vara, även när de som nu bara åkte och handlade.
    -Ska kolla. Om inte annat så skulle det vara kul att se hur den där tvåan ser ut nuförtiden, sa han och bar in kassarna i köket. Hon har nog bästa utsikten av oss alla tror jag. Hur sjutton kunde hon få den?

Wiktor Sjöö försökte att alltid spela lågt för att inte störa, och alltid under dagtid. Men när han gav sig hän så var det inte lätt att tänka på ljudnivån. Nästan varje dag övade han på sin fiol. Han hade varit erkänd violinist i ett flertal kammar- och symfoniorkestrar runt om i landet. Som pensionär ville han behålla spänsten i fingrarna genom att spela ett stycke varje dag. Oftast ur minnet. Ibland fick han förfrågningar och spelade på olika evenemang. Inget var mer tillfredsställande för en gammal violinist.
    När han upptäckte brevet och hade läst det, var hans första tanke att han kunde ta med fiolen. Men efter att ha tänkt ett varv till så insåg han att det var ett kaffekalas, ingen musiktilldragelse. Han gillade idén, kreativ dam den där Marianne Lundin, tänkte han. Han skulle gå, absolut, kanske han själv kunde få till någon form av musikafton så småningom. Kvarterslokalen var vad han visste inte så mycket använd. Fastän han spelat färdigt för dagen så tog han upp stråken igen och spelade en glad polska. Det gjorde han inte alltför ofta. Han log belåtet och tog några danssteg.

Dagen före kaffekalaset bakade Marianne schackrutor och toscakaka. Hon dukade med sin fina oblekta linneduk och med båda iläggsskivorna i matrumsbordet. Det var roligt att duka fint och den vita azalean blev pricken över i. Hon tog ett steg tillbaka och log nöjt. Fint.
    Bullarnas doft letade sig ut i trappuppgången redan tidigt på morgonen den sjuttonde. Hon ville vara färdig i god tid. Om det nu kom någon alls…

Det gjorde det. Två minuter i tre ringde det på dörren. När hon öppnade stod där två damer hon flyktigt kände igen.
    -Hej och välkomna, sa hon och log när hon hälsade på dem. Marianne heter jag. Kul att ni ville komma. Stig på.
    -Anna-Lisa, heter jag och bor i A. Tror jag känner igen dig från Konsum.
    -Och Mona heter jag och bor i B.
    Båda såg sig nyfiket omkring.
    -Du har nog finaste lägenheten i hela huset du. Och smak har du, det ser jag, konstaterade Anna-Lisa och rättade till sin röda klänning.
    - Oj, jag har också lika servis som du, fnissade Mona när hon såg kaffebordet. Så fint du har det!
    -Tack, gå gärna husesyn medan jag tar hand om nästa gäst, sa Marianne och skyndade sig att öppna när det ringde på dörren igen. Utanför stod en lång man med en orkidé som han räckte över med en bugning.
    -Wiktor Sjöö. Varsågod. Vilket trevligt initiativ!
    -Välkommen Wiktor. Stig på… och tack för blomman!
    Marianne slog på kaffebryggaren hon tidigare laddat och skyndade sig att sätta blomman i en lämplig kruka. Det ringde på dörren igen. Oj, det var fler som kom!
    Utanför stod mannen med mattorna som hon hälsat på tidigare. Han log stort mot henne och bugade sig.
    -Hej, vi har ju träffats. Malte. Det har luktat bullar ända ner till mig!
    -Kul att du ville komma Malte, sa Marianne leende och lät honom stiga in. Här kommer fler…
    En parant dam på höga klackar klev just ur hissen.
    -Så roligt! Jag är såå nyfiken på dig och din lägenhet, sa hon översvallande och räckte fram sin hand.
    Marianne blev full i skratt och hade lust att böja sig fram och kyssa den. Istället hälsade hon ordentligt sin gäst välkommen.
    -Stig på, jag heter Marianne.
    -Och jag heter Britt Bengtsson och bor i största lägenheten här i huset. Min man är Bo Bengtsson, arkitekten, han som ritat huset. Och vi, vi har bott här längst av alla tror jag. Min man hade tyvärr ett sammanträde som var viktigt, sa hon högdraget och trippade in på sina höga klackar.
    Marianne tänkte på parkettgolvet som säkert skulle få märken av Britt Bengtssons klackar. Tänk, somliga är finare än andra… tycker de själva! fnissade hon inombords.
    Hon slog upp kaffet i termoskanna och laddade om på nytt. Sen plockade hon fram och satte allt hon bakat på bordet. Fem gäster hade hon… mja, ganska lagom. Kanske skulle fler komma? Än var klockan inte mer än tio över.

Fler kom inte men de som hade kommit var trevliga och pratsamma. De berättade om huset och vad som var bra och vad som sköttes dåligt. Britt Bengtsson var den som pratade mest och hade åsikter om allt och alla. Wiktor Sjöö hade nästan tårar i ögonen när han tog sin fjärde schackruta, som mammas, hade han förklarat. Malte åt tre bullar och försökte övertyga Marianne att det var de bästa bullar han ätit i hela sitt liv. Anna-Lisa berättade om sin bridge och Mona sa att på bio hade hon inte varit på tio år minst. Alla ville de gärna träffas igen och beslöt att redan till helgen besöka konstutställningen som just haft vernissage och sen gå på kondis efteråt. Ja, inte Britt Bengtsson. Hon gick alltid med sin man, arkitekten. De andra log i smyg och tänkte att de gott skulle klara sig ändå.

När Marianne kröp till sängs den kvällen kände hon sig nöjd och glad. Hennes kaffekalas hade blivit lyckat och några av de nya grannarna skulle nog kunna bli riktigt goda vardagsvänner. Själv är bäste dräng, tänkte hon innan hon somnade.

4 kommentarer:

  1. Vilken mysig berättelse, har längtat efter dina små noveller! Och jag längtar efter din nästa bok!
    Kramar Eva

    SvaraRadera
  2. Ja, man måste våga för att vinna :)

    SvaraRadera
  3. Så trevlig berättelse, och som alltid när du berättar så ser jag framför mig, karaktärerna, det dukade kaffebordet och de glada grannarna.

    Tack
    Kram Anncathrine

    SvaraRadera

Tyckte du om den här novellen eller dikten? Skriv gärna några rader så blir jag glad.