En doft av L`Heure Bleue




När vi till slut bestämde oss var det ingen annan som visste. Att inte berätta var ett gemensamt beslut. Troligen skulle det bli rabalder och undringar. Våra närmaste skulle säkert känna sig kränkta att inte fått veta… förrän efteråt.

Vi lärde känna varandra redan i ungdomen. Eftersom jag var några år äldre och flyttade till annan ort på grund av studier så blev det ett naturligt uppehåll av vänskapen. Så gifte hon sig med en kamrat till oss båda när hon alltför tidigt blev gravid, naturligt på den tiden. Under några år hördes vi inte av, jag fick genom mina föräldrar veta att hon fått ytterligare ett barn och arbetade med någon slags administration inom landstinget. Ett par gånger genom åren hade våra vägar korsats och vi tog upp kontakten igen, även om det mest skedde genom sporadiska telefonsamtal och en och annan julhälsning. När vi några sällsynta gånger träffats var det naturligt att ta upp tråden där vi släppt den tidigare. I stort sett hade vi samma uppfattning om saker och ting. Vi passade varandra helt enkelt.

När vi båda, med några års mellanrum, avslutade våra yrkesaktiva liv, blev vårt umgänge mer regelbundet. Siv hade skilt sig några år tidigare och bodde nu i en liten stad i Mellansverige, jag var också ensam, min livskamrat hade gått bort långt tidigare. Jag hade nyligen sålt villan och kunnat köpa en vacker lägenhet på Kungsholmen. När Siv hälsade på första gången föll hon totalt för den vidunderliga utsikten från terrassen, för de höga fönsterpartierna helt utan insyn, och för läget. Hon började redan då fantisera om att sätta upp sitt staffli därute och måla av utsikten över alla taken. Jag tyckte det var ett utmärkt förslag och bjöd henne att komma och bo hos mig några veckor under sommaren. Det passade bra eftersom jag skulle besöka min dotter, som numera bodde utanför Florens med sin familj, och som tjatat att jag aldrig kom och hälsade på. Men det gjorde inte hon heller så det hade jag inget dåligt samvete för. Hursomhelst så skulle jag vara borta i två veckor och hade tänkt låta Minou, min siames, få bo på kattpensionat under tiden. Nu kunde de hålla varandra sällskap. Siv skrattade sitt pärlande skratt och tackade ja utan vidare betänkligheter. Så blev det bestämt och när hon anlände med sina väskor och sitt staffli en månad senare, reste jag till Florens.

Arrangemanget fungerade mycket bra. Siv blev förälskad i Minou och kärleken var besvarad. Nästan så jag kände mig ratad. Nåja, ordning återställdes när hon reste hem till sitt igen. Jag återvände till mina vanor och mitt skrivande. Kvar dröjde sig en knappt förnimbar doftslinga av hennes parfym. En doft som, så vitt jag mindes, hon använt under hela sitt liv och som jag alltid förknippade med henne, L´Heure Bleue, den blå timmen.
    Vi hade haft en härlig vecka tillsammans innan hon reste hem för att en drös barnbarn tydligen behövde sin mormor. Hon suckade uppgivet och gav mig en kram när hon såg att jag blev besviken att hon inte kunde stanna längre. Men innan hon åkte hann vi göra mycket roligt, promenera på Djurgården, se konstutställningen på Waldemarsudde, gå på bio, strosa bland gatorna på Söder. Och prata, prata, prata. Jag lagade mat i mitt fina kök och det var länge sen jag delade mina måltider med någon. Och vi planerade in hennes nästa besök.
    Under den här tiden låg mitt skrivande nere helt. Jag som var så noga när det gällde deadlines hade glömt bort, eller kanske mer struntat i, att jag hade någon. Därför fick jag bråttom att sätta mig ner igen och försöka fokusera på handlingen som hittills varit glasklar för mig. När jag nu läste igenom det jag åstadkommit blev jag tveksam. Inombords kändes det förvirrat och det var för mig en ovanlig känsla. Jag hade svårt att koncentrera mig och kände inte igen mig själv. Det tog ett bra tag och många omskrivningar innan jag hittade flödet igen. Men någonting var förändrat.

Nästa gång hon kom var inte förrän till advent. Vi hade planerat att resa tillsammans till Köpenhamn under hösten men det blev inget av på grund av en influensa som så olägligt drabbade mig. Vi hade sett fram emot den resan men kom överens om att den skulle bli av till våren istället.
    Så kom hon då, utan staffli den här gången. Tåget hade varit försenat på grund av det snökaos som blev i en storstad när två decimeter nysnö behagat falla. Tunnelbanan krånglade också så hon tog till slut en taxi som knappt tog sig fram den heller på sliriga gator. Hon skrattade medan hon berättade. Helt plötsligt kände jag en förlägenhet och fick hjärtklappning när vi kramade om varandra. Jag drog in doften av kall snö och L´Heure Blue. Var inte kramen innerligare den här gången? Jag vet inte, men annorlunda kändes det. Hon såg på mig ett tag innan hon skakade på huvudet och kysste mig på kinden. Jag tog ett steg tillbaka och visste inte var jag skulle fästa blicken. Som tur var kom Minou spatserande och räddade situationen. Och allt blev normalt igen. Nästan.

Eftersom min lägenhet var stor nog att innehålla ett gästrum så var det naturligt att det blev Sivs rum. Redan i somras hade hon gjort det till sitt genom att ändra sängens placering så att det gick att se ut genom takfönstret från kudden. Ingen rullgardin eller persienn fick förstöra utsikten över hennes himmel. Medan hon pratade på och packade upp samtidigt så kunde jag iaktta henne utan att det blev konstigt. Med nya ögon såg jag henne hänga in kläderna i garderoben. Plötsligt kände jag ömhet för henne. En annan känsla än tidigare fanns inom mig. Jag svarade fåordigt på hennes frågor och försökte vara som vanligt. Hon tittade undrande på mig och jag skyndade mig ut för att sätta på kaffe.
    Jag hade planerat maten noga och hon ville absolut hjälpa till. Vi jobbade lätt och bra tillsammans medan vi smuttade på vinet hon haft med som present. Det goda Raccoltovinet lossade banden på min tunga och det kändes nästan som vanligt igen. Siv dukade fint med mitt gamla blåvita porslin, min mors tunna kristallglas och skojade med mig när hon hittade mina oputsade, nästan aldrig använda, silverbestick.
    Maten blev lyckad. Vi satt länge kvar vid bordet och hade som vanligt mycket att berätta för varandra, mycket att diskutera. Vi skrattade och skojade om allt och inget. Och om det var situationen, med alla de tända ljusen och adventsstjärnorna som strålade i fönstren, den sensuella doften av hennes parfym, eller vinet… eller var det musiken som vi gemensamt valt och som smeksamt strömmade genom rummet? Var det allt detta som gjorde det som hände sen? För utan att jag riktigt visste, reste jag mig, gick runt bordet och tog hennes hand och kysste den. Såg in i hennes ögon efter tillåtelse, smekte henne över kinden och kysste henne försiktigt. Hon suckade lyckligt och kysste mig tillbaka.
   
Det var först efter sommaren, när hon sagt upp sin lägenhet och börjat packa det hon ville ta med, som hon till slut berättade för sina barn att hon skulle flytta in hos mig. Samtidigt tog jag mod till mig och ringde min dotter. Precis som vi befarat blev det tårar och tandagnisslan… ett riktigt rabalder. Hur kunde vi? Vad skulle folk säga? Och vid vår ålder?   
   I vår vidsynta värld skulle de nog till slut acceptera. Acceptera ett innerligt förhållande mellan två kvinnor som på ålderns höst valt att dela sina liv.

Efteråt sa Siv att hon alltid vetat. Och att jag varit blind i alla år. Men jag undrar… kanske det först nu var rätt tid för oss? Ja. Jag valde att se det så. Nu var det vår tid som kom.

5 kommentarer:

  1. Vilken vacker berättelse - kärlek är alltid vacker och så fint att dom fann varandra så sent i livet och vågade ta steget.
    Ha det så gott !
    Kram/Isa

    SvaraRadera
  2. Så innerligt vackert! Dina noveller innehåller ofta en liten överraskning.
    Kramar Eva

    SvaraRadera
  3. Vilken fin kärleksberättelse, så vackert och finstämt berättad.
    Skickar du novellerna till någon tidning?

    Kram Anncathrine

    SvaraRadera
  4. Det var en koselig liten novelle ,dyktige du . God kveld til deg . Klem

    SvaraRadera

Tyckte du om den här novellen eller dikten? Skriv gärna några rader så blir jag glad.