Saras Paradis



Om, utifall att, tänkte Sara och knöt dubbla knutar på soppåsen, innan hon satte den vid dörren i väntan på vidare transport till soprummet. Hon trädde ner en ny påse i hinken för brännbart och sköt in den på plats under diskbänken igen. Suckande slog hon sig oinspirerad ner vid sin tomma kaffemugg och bläddrade håglöst i morgontidningen. Och undrade hur den här dagen skulle arta sig.

Måndagen var ljus och klar, solen hade redan stigit en bit på den knallblå himlen och annonserade ytterligare en härlig höstdag. Träden i parken höll på att tappa bladen och överallt blåste kaskader av prasslande löv iväg med vinden. Det luktade höst och vinden kändes frisk.

Samtidigt i icaaffären nere i centrum tog Vera ett djupt andetag och lyfte kartongen med bortsorterad frukt till kompostkvarnen där de malande käftarna snart började göra sitt jobb. Detta var det värsta med arbetet på frukt- och gröntavdelningen. Utrensningen. Somliga dagar sparade hon den minst bedagade frukten och grönsakerna till en bonde som ville ha dem till sina djur. Ibland kom han inte som han skulle så hon fick mala ner den också, till ingen nytta. Visst var det ett slöseri. Men konsumenterna plockade bara de fräschaste varorna. Det gjorde hon ju själv också. Suckande stängde hon av den högljudda kvarnen, vek ihop och la kartongen i soprummet och slank in i fikarummet där hon tog sin mugg och slog i en skvätt kaffe. Och undrade hur den här dagen skulle arta sig. 

Sara var långledig efter tyngsta passet på sjukhemmet där hon arbetade. Det var ett krävande jobb, inte bara kroppsligt utan mest att ständigt känna sig otillräcklig. Hur man än gjorde kunde man aldrig känna sig riktigt nöjd. Men hon tyckte om de gamla och på det stora hela var det ett trivsamt arbete och arbetskamraterna var bra. Nej, hon kunde inte klaga. Det som var mest tärande var hennes lediga tid. Och nu skulle hon fylla fyra hela ledighetsdagar med något roligt och upplyftande. Ha! Hon visste att det skulle bli bokläsning, några promenader, på sin höjd ett besök i badhuset… precis som vanligt. Varför var hennes liv så händelselöst? Hon borde göra något åt det. Men hur? Med en suck bläddrade hon vidare i tidningen.

- Jag går nu, sa Vera och knäppte jackan innan hon snodde sjalen två varv runt halsen. Hej då, vi ses i morgon!
    Dörren till personalingången slog igen bakom henne och hon tog den friska luften i ett djupt andetag och kände att det var en rejäl promenad hon behövde en sån ljuvlig höstdag. Klockan var lite över tre på eftermiddagen när hon med raska steg gick mot koloniområdet utanför stan.   
    Vera trivdes med sitt arbete. Och i sin lilla tvåa som låg mitt i centrum. Men nästan all sin lediga tid tillbringade hon vid sin kolonistuga. Den var hennes allt. Där njöt hon av naturens växlingar och blommorna i den lilla täppan. Och där målade hon. I smyg… bara för sitt eget höga nöjes skull. Förra sommaren hade hon köpt sig ett staffli, några pannåer och ett nybörjarset med oljefärger. Hon hade lånat ett par böcker på biblioteket och satt igång. De första försöken blev valhänta och fula men hon skrapade bort färgen, försökte igen och gav inte upp. Lusten väcktes och undan för undan så blev hon och tekniken sams. Nu var det helt underbart att sätta upp en tom pannå och låta fantasin flöda. Och de första tavlornas mörka färger hade nu ersatts av betydligt ljusare, lättare toner. Hon längtade till helgens ledighet som hon som vanligt skulle tillbringa i stugan.

Sara skulle just vika ihop tidningen när hennes blick föll på en liten oansenlig annons under säljes. Kolonistuga säljes med inventarier, stod det. Bra pris vid snabb affär. Och så ett telefonnummer. Tänk att äga en kolonistuga! Nåja, hon kunde ju få låna broderns sommarstuga när hon ville. Men hon utnyttjade sällan erbjudandet. Där kände hon sig som en gäst. Nej, det skulle vara roligt med något eget. Ja, drömma kan man ju, tänkte hon och la undan tidningen.

Kassen var fylld med det vanliga när hon gick från affären. Bara mat för en person. Så roligt det skulle vara att ha någon att laga mat åt igen. Hennes alldeles för långa förhållande med Johan hade tagit slut utan saknad och någon ny man hade inte uppenbarat sig. Förresten gjorde hon inget åt sin ensamhet heller. Hon hade verkligen ingen att skylla på, tänkte hon när hon sneddade genom den höstkrispiga parken på hemvägen och lyfte näsan mot solen som verkligen strålade från en helt molnfri himmel.
    Hemma igen värmde hon en Varma Koppen och bredde en knäckesmörgås. Radion spelade lågt medan hon åt och hela tiden tänkte hon på tidningsannonsen. Det var väl ingen omöjlighet att hon skulle kunna skaffa sig en kolonistuga? Visserligen var hon inte så hemma på trädgårdsskötsel men några frön skulle hon nog kunna peta ner. Och tänk att kunna skörda egen rabarber! Till slut tog hon på sig skönaste promenadskorna och drog en mössa över lockarna, tog soppåsen i näven och gick beslutsamt nerför trapporna. En långpromenad skulle inte skada. Hon slängde påsen i rätt tunna och gick med bestämda steg mot koloniområdet utanför stan.

Inte många var ute fast det var en sån vacker dag. Några enstaka mammor med barnvagn och ett par pensionärer hade hon mött när hon svängde in bland de små kolonistugorna. Hon hade trott att hon skulle mötas av en låst grind in till området. Men den var öppen och lättad slank hon in och började sakta vandra längs de smala vägarna mellan husen. Somliga var eftersatta med vildvuxna trädgårdar och hade troligtvis inte använts på flera år men de flesta stugorna var verkligen söta och några var helt bedårande! Undrar vilket det var som var till salu? Hon ångrade att hon inte ringt och tagit reda på det. Troligen en av de mest försummade, funderade hon medan hon njöt av åsynen av två alldeles likadana stugor med glasverandor och uppvuxna trädgårdar. Det enda som skiljde dem åt var färgerna. Den ena var grön, den andra röd. Runt båda fanns det ett lågt vitt spjälstaket och på den röda stugans grind stod det prydligt målat Saras Paradis. Så lustigt! Och rart, tänkte Sara när hon förvånat saktade in. Ha, det kanske var ett tecken? Tänk om det var den här som var till salu? Äsch, inbilla dig inget, tänkte hon när hon gick vidare. Men det var kanske just en sån här förändring hon behövde? En liten kolonistuga med trädgård att pyssla i. Precis till det här kunde pengarna efter far och mor användas. Kanske?

Vera höll på att kollidera med en kvinna när hon med raska steg svängde in på området och automatiskt   öppnade grinden med ett vant ryck.
    - Hoppsan, förlåt, log hon och höll upp grinden åt kvinnan som överraskad tagit några steg bakåt. Hur gick det?
    - Ingen fara, jag gick bara i tankar och såg mig inte för, skrattade kvinnan förlägen. Nejdå, det gick bra.
    - Då så. Vera skulle precis fortsätta gå när kvinnan stannade till och såg ut att vilja fråga något.
    - Du förlåt, får jag fråga om du vet någon stuga som ska säljas? Jag såg en annons i tidningen idag om en till salu här någonstans.
    - Neej, det har jag inte hört, svarade Vera och rynkade pannan. Vilken skulle det vara? Och vem vill väl sälja en stuga på hösten? Nej, det vet jag inte, tyvärr.
­    - Jasså. Ja, då får jag gå hem och ringa då, sa kvinnan och räckte fram handen. Sara, heter jag. Har du en kolonilott här?
   Vera tog den framsträckta handen.
   - Hej Sara, jag heter Vera. Jo du, jag har en liten stuga här som är min ögonsten. Jag tillbringar nästan all min lediga tid här, förstår du. Ett himmelrike är det.
    - Åh, ja jag kan förstå att det är härligt. Jag skulle själv gärna…
    - Men kan du inte följa med in till mig på en fika. Om du har tid? Fast jag har bara skorpor att bjuda på.
    Sara kände hjärtat slå en volt, såklart hon ville!
    - Jovisst har jag tid, sa hon leende. Så snällt.

De två kvinnorna tog sällskap genom området och Vera berättade om vilka som bodde i de små husen. Vid det gröna huset saktade Vera in.
    - Här är min stuga, sa hon. Välkommen in!
    - Oj, de här husen har jag alldeles nyss stått och beundrat. De är så söta. Har du haft det länge? Sara kände kinderna glöda.
    - Jag ärvde stugan efter min moster för, få se nu, åtta år sen, sa hon. Och hon var också här nästan året runt när hon var pigg. Det finns värme så det går att sova över… fast inte när det är riktigt kallt förstås. Men vatten får man ha med sig för det är avstängt i hela området under vintern. Jag har gångavstånd från min lägenhet i stan så jag är här så länge jag kan på hösten.
    - Det kan jag verkligen förstå… om jag ägde ett sånt här ställe skulle jag vara överlycklig!
    - Ja, nog är jag lyckligt lottad allt, skrattade Vera och petade luggen bakom örat. Vi har så fin sammanhållning här och de flesta är så trevliga. Kolonister är rejält folk, många är riktiga odlarnördar! Fast inte jag, nej du, jag arbetar med frukt och grönt hela dagarna så här blir det bara blommor för hela slanten.
    Sara lyssnade och tänkte att det här var en person som hon spontant tyckte om. Annars var hon inte snar att skaffa sig vänner, tvärtom. Hon var en riktig ensamvarg och få hade fått hennes förtroende. Men med Vera kände hon sig hemma på något sätt.

Vera satte på kaffet och Sara gick runt och tittade. Hon såg på Veras hemtrevligt blåvita Carl Larssonmöblering, på spetsgardinerna och trasmattorna i klara färger och tänkte att det var precis så här hon skulle vilja ha det… om… Hon fick syn på staffliet där en halvfärdig målning stod.
    - Men oj, målar du? Så fint!
    - Haha, ja, i smyg, ingen annan vet, du får inte säga nåt, fnissade Vera. Det är vansinnigt roligt, rent beroendeframkallande faktiskt. Har du aldrig provat?
Sara skakade på huvudet.
    - Aldrig. Det tror jag inte jag kan. Fast… det skulle vara kul att testa… nångång.

De båda kvinnorna hade mycket att prata om och när de tillsammans promenerade hemåt i höstmörkret bestämde de att de snart skulle träffas igen. Det kändes redan som om de var gamla vänner.

Så fort Sara kom innanför dörren rafsade hon fram tidningen och med darrande fingrar knappade hon in telefonnumret som stod i annonsen. Det tog en evighet innan någon svarade. Den var fortfarande till salu, sa en man med trevlig röst när han presenterat sig som Ove Svensson. Jodå, den var i bra skick, riktigt fint skött faktiskt. Han pratade på om storlek och läge. På onsdag kunde han visa den. De stämde träff klockan tio utanför området. Hur skulle hon kunna vänta?

Han tog i hand och presenterade sig när det träffades utanför området. En stor och kraftig man i snygga kläder som berättade att det var hans mormor som oväntat gått bort och ingen av de övriga släktingarna hade minsta intresse av hennes stuga. Han hade åtagit sig försäljningen och eftersom han bodde utomlands och bara var hemma för mormors begravning så ville han sälja den snabbt för att kunna återvända hem. Sara lyssnade men kunde inte låta bli att smygtitta lite extra på honom. Synd att han bor utomlands, tänkte hon.

Det visade sig vara det lilla underbara röda huset bredvid Veras! Det som det stod Saras Paradis på. Hur var det möjligt? Hon kände sig alldeles omtumlad. Han såg frågande på henne. Var hon intresserad? Om hon var!
    - Men hur mycket…
    - Vi går väl in och tittar först, sa Ove och öppnade den vita grinden för henne. Så kan vi komma överens sen. Ifall du gillar stället, tilla han och blinkade. Du heter lika som mormor, Sara, va?

Han letade fram nyckeln, klev åt sidan och lät henne gå före in. Glasverandan var möblerad med två vackra korgstolar och ett bord. Och pärlspont på väggarna! Det luktade lite instängt men inte sommarstuga eller mögel som hon varit rädd för. Hon gick andäktigt vidare in i rummet som tog upp nästan hela stugan. Längst bort fanns en liten köksavdelning, prydlig och städad. Huset liknade Veras på pricken utom möblerna som var betydligt enklare. Men alla var rejäla och skulle säkert kunna målas. Vitt, tänkte hon när hon nyfiken klättrade uppför stegen till sovloftet. Vitt, såklart!
    Åh, här ville hon bo! Och kanske ha en katt… och… åh… Sara fick behärska sin entusiasm, inte skulle man väl visa sina känslor så tydligt när man skulle till och förhandla om priset. Som hon dessutom inte hade en aning om än. Tänk om den var för dyr…

- Jag vill titta runt på tomten också, sa hon och klev ut på grusgången. Inte för att jag vet så mycket om växter. Men man kan ju lära sig, sa hon snabbt och gav Ove en ängslig blick.
    - Haha, jag vet nog ännu mindre. Men mormor, hon hade koll hon! Såg du trädgårdsböckerna därinne? Och så vet jag att hon skrev ner allt hon planterade och sådde. När jag var liten fick jag hjälpa henne med en hel del här. Så visst känns det i hjärtat att sälja hennes paradis. Han tystnade och tittade forskande på henne.
    De gick runt på tomten och försökte identifiera de överblommade växterna. Några ringblommor glödde ännu och somliga av buskarna hade sina blad kvar. Ove plockade en ringblomma som han eftertänksamt luktade på. Ett redskapsskjul längst bak visade sig innehålla krukor, hinkar och pytsar och en hel rad med redskap. En grön skottkärra och en handgräsklippare av äldre modell stod lutade mot väggen.

- Det här är plommon, sa Ove och stannade framför ett träd. Blåa och stora... världens godaste! Mormor brukade koka sylt av en del. Han strök med handen längs den knotiga stammen. Hon såg på hans hand och kände ett litet ovant pirr i hjärtat.
    - Tänk, egen plommonsylt… Sara kunde se framför sig hur hon hällde upp sylten i väl rengjorda glasburkar. Hon till och med kunde känna doften…
    - Där är svarta vinbär och där borta krusbär. Ove pekade.
    - Underbart. Allting, sa Sara. Ja, jag är intresserad! Men priset…


Sara trodde inte det var sant när hon på torsdagen tackade Ove Svensson med en bamsekram och fick nycklar och köpekontrakt i sin hand. Saras Paradis, var hennes! Hennes alldeles, alldeles eget. Nästan alla arvepengar hade gått åt. Men vad gjorde det? I morgon skulle hon ta ledigt och stå vid sin vita grind och överraska Vera som nog trodde hon såg i syne!
    Med nycklarna i handen skyndade hon sig hem för att byta till lämpliga trädgårdskläder. Hon skulle börja med att kratta löv. Japp, det skulle hon! I sin egen trädgård. Ove hade lovat att hälsa på nästa gång han kom till Sverige. Kanske redan till våren, hade han sagt och kramat henne en extra gång! Han hade så snälla ögon och ett sånt underbart leende, nej, sluta nu, tänkte hon med ett fniss. Man kan ju inte få allt heller!
    Hon suckade lyckligt när hon tänkte på hur snabbt livet hade förändrats...

Ove tänkte på den rara kvinnan han träffat när han dan därpå klev in i hyrbilen. På hennes glädje och glittrande ögon. Och hennes lättnad när han nämnde summan han snabbt hade reviderat… för han ville så gärna att just hon skulle kunna överta mormor Saras paradis. Släktingarna skulle säkert bråka, men… för sjutton! Det fick han ta. Han kände att han gjort helt rätt. Och så var det någonting med henne som berörde honom… ja, han kunde verkligen tänka sig att träffa henne igen! Nu var det kanske dags att flytta hem till Sverige? Han hade ju anledning nu, en anledning som hette Sara… precis som mormor. Ja, framtiden fick utvisa. Hade mormor själv haft ett finger med i spelet? Med ett leende på läpparna körde han vidare.

2 kommentarer:

  1. Ja jeg likte denne novellen veldig godt også . Blir jo glad og lett om hjertet av å lese historiene dine . Ojj du er dyktig ! Klem

    SvaraRadera
  2. Nu har jag varit här och läst Dina noveller igen. Det är sådana noveller jag gärna läser./Lilla gummann

    SvaraRadera

Tyckte du om den här novellen eller dikten? Skriv gärna några rader så blir jag glad.