Kan man älska ett äppelträd?


Det var trädet som avgjorde. Hon hade alltid varit svag för gamla träd. Och rejält gammalt var det. Äppelträdet stod stadigt i den igenvuxna trädgården där gräset fått växa vilt och till slut tagit över helt. Grov stam med knotiga grenar. En vildvuxen krona som skulle behöva beskäras hårt.
    - Tomtgränsen slutar vid grannens åker, sen går den bakom ladan och ner till bäcken, upplyste mäklaren och visade med en vag gest bortöver alsnåren. Om man rensar bort all sly får man en fin utsikt över sjön där borta.
    Hon kisade men kunde inte se någon sjö. Visste inte vilken sjö det var ens. Mäklaren såg otålig ut. Kanske hon borde fråga något om tomten. Verka mer intresserad.
    - Vad heter den?
    - Vilken då?
    - Sjön.
    - Jaså, jo, men det ska väl vara en vik av Ösjön?
    - Jaha. Ösjön.
    Gick det en vik av den så långt som hit? Men han visste väl, mäklaren. Hon tog några steg ut i det höga gräset. För sent såg hon nässlorna. Hon drog sig genast tillbaka men det var redan gjort. Hon låtsade inte om den brännande smärtan. Mäklaren harklade sig.
    - Jaha, ska vi ta en titt i stugan då?
    Torpstugan var liten och behövde ny rödfärg. Glasverandan hade en trasig fönsterruta och på ena sidan fattades några takpannor. En sned tv-antenn spretade, fastsatt mot skorstenen. Hon såg några svalor som svirrade där ovanför. De flög högt, det vackra vädret skulle nog bestå. Stentrappan upp till verandan var mossbelupen. Mäklaren letade efter rätt nyckel och lyckades på första försöket. Han fick ta i för att få upp den skeva pardörren. Han klev artig åt sidan och hon gick före in. Där stod ett par gröna gummistövlar och en plasthink med en bärplockare i. Inget annat förutom en lortig gammal trasmatta. Fönstren var flugprickiga och döda insekter låg i drivor i fönsterkarmarna. Spindelnät hängde i vrårna som trasiga girlanger. Det luktade damm och skog därinne.
    - Fin veranda, med såpa och lite färg blir den som ny, sa mäklaren övertygande och satte nyckel nummer två i låset och öppnade den smutsgula dörren in till torpstugan. Hon tog ett djupt andetag och klev in i hallen och såg sig om. Till vänster fanns köket och till höger såg hon två rum i fil. Solen sken in och dammpartiklar virvlade runt därinne.
    De började med köket. Låg diskbänk, överskåp med snedställda skjutdörrar, gråmålade. Ovanpå vedspisen stod en uråldrig kokplatta, ingrodd av fett. Ett skafferi med nyckel i låset, bord med perstorpsplatta och två stolar. Mäklaren nös.
    - Behövs nog ett nytt kök, tyckte han och nös en gång till.
    - Ja, kanske det, sa hon och tänkte… aldrig i livet! Det här dög bara hon fick sätta sin prägel på det. Hon tittade genom fönstret och såg äppelträdet därute. Det kändes varmt i magen.
    - Och så har vi kammaren och sovrummet, sa mäklaren rastlöst och gick före. Här behövs bara lite tapet och färg. Riktigt stort och… titta bara på den kakelugnen! En sån är guld värd, behöver provtryckas förstås.
    Han öppnade mässingsluckorna och sot rasade ut på golvet. Skyndsamt stängde han dem igen. En gammaldags tramporgel med snurrpall tog upp platsen mellan fönstren. Hon log åt den och tänkte på småskolans morgonsamling med ”Din klara sol går åter opp”, medan hon fortsatte in i sovrummet. En brunådrad säng, en byrå och en tvättkommod i samma utförande. Garderoben i hörnet var tapetserad som väggarna. Det var allt. Gott nog för mig, tänkte hon.
    - Ja, det var det hele, skojade mäklaren. Du kan ju titta i lugn och ro, jag går ut till bilen så länge. Ingen brådska…
    - Jag har redan bestämt mig, sa hon. Jag tar det.
    Mäklaren såg förvånat på henne men fann sig snabbt.
    - Så ska det se ut, snabba beslut, skrockade han nöjt. Men du kanske ska kolla uthuset först? Det behöver nog renoveras en del…
    De gick ut i solskenet. Äppelträdets krona vaggade lojt i vinden. Det sved på hennes ben.

Hon sov inte en blund den natten. När hon kom hem hade hon skyndat sig att leta fram papper och penna och gjort en skiss över tomten medan hon kom ihåg. Först placerade hon in stugan och uthuset, och så äppelträdet. Hon undrade om det kunde vara Sävstaholm, sorten som funnits i föräldrahemmet, äpplet med den fina aromen. Om hon blundade kunde hon känna doften. Doften av sensommar. Av trygghet.
    Snabbt lagade hon middag och åt den medan hon studerade ritningen på köksbordet. Bäcken, där… ner mot grannens åker. Alsnåren… Hon la ner gaffeln och gick till bokhyllan och letade fram en karta. Hittade till slut Ösjön. Jo, han hade haft rätt, mäklaren. Ett litet blått stråk av sjön sträckte sig in i landskapet.
    Tv-programmen under kvällen gick inte att koncentrera sig på. Tankarna på trädgården och hur den skulle kunna bli trängde undan allt annat. Först såg hon potatisland framför sig, sen ringblommor och riddarsporrar, så grönsaksland med morötter och dill. Men det var trädet som var stommen, som bar upp det hela… hon såg en gunga runt en gren. En gunga! Varför inte? Nu kunde hon göra precis det hon ville.

Affären blev klar redan nästa dag. Bankmannen hade förklarat att det var ekonomiskt rätt att ha åtminstone en del kvar som lån. Hon hade propsat att få betala kontant. Inga lån. Hon ville vara helt obunden. Carl skulle vända sig i sin grav om han vetat vad hon gjort. Eller, grav… han var ju för sjutton strödd i minneslunden! Hon fnissade till men bet sig i läppen. Hon visste precis hur han skulle reagerat om han fått reda på att hon köpte ett torp för pengarna han lämnat efter sig. Hon kunde se hans arga ansikte framför sig, hur han hytte med näven framför näsan på henne. Rädslan ilade förbi av gammal vana. Hon skulle aldrig behöva huka för hans dominans mer.
    När hon tog bankmannens framsträckta hand och tackade för biståndet med köpet kände hon sig stark och flygfärdig. Hon tänkte på trädet och log inombords. Kan man älska ett träd? undrade hon medan hon stoppade ner köpehandlingarna i väskan. Där låg redan nycklarna och väntade. Leende gick hon ut från banken och själen tog ett par hoppsasteg längs trottoaren. Ja, tänkte hon, jag älskar verkligen mitt äppelträd.