Vitmåran i juni


Vitmåran i juni minner mig om barndomens lyckliga somrar
Längs dikeskanten bland klöverblom och smultronkart bredde hon ut sitt vita flor

När jag känner doften påminns jag om sommaren far hyrde huset vid sjön

Vågskvalp, tjärdoft, skratt

Far ror, mor är rar

Saft och bullar

Vitmåran doftade och solen sken varje dag



Minns också de stillsamma lekarna med Andy,

fosterbarn i granngården

Skygg och blyg och mager

Långa ben med skrapsår på knäna,

ögon som nog sett för mycket

Han talade inte, vi förstod varann ändå

Inget jag tänkte på då

Men nu



När vitmåran blommar då tänker jag på Andy

Hur har han det nu?

Så ljuvlig


Ett stråk av något annorlunda
en doft jag inte känt förut
Så ljuvlig att jag måste blunda
... en vit pion har slagit ut!

Kan man älska ett äppelträd?


Det var trädet som avgjorde. Hon hade alltid varit svag för gamla träd. Och rejält gammalt var det. Äppelträdet stod stadigt i den igenvuxna trädgården där gräset fått växa vilt och till slut tagit över helt. Grov stam med knotiga grenar. En vildvuxen krona som skulle behöva beskäras hårt.
    - Tomtgränsen slutar vid grannens åker, sen går den bakom ladan och ner till bäcken, upplyste mäklaren och visade med en vag gest bortöver alsnåren. Om man rensar bort all sly får man en fin utsikt över sjön där borta.
    Hon kisade men kunde inte se någon sjö. Visste inte vilken sjö det var ens. Mäklaren såg otålig ut. Kanske hon borde fråga något om tomten. Verka mer intresserad.
    - Vad heter den?
    - Vilken då?
    - Sjön.
    - Jaså, jo, men det ska väl vara en vik av Ösjön?
    - Jaha. Ösjön.
    Gick det en vik av den så långt som hit? Men han visste väl, mäklaren. Hon tog några steg ut i det höga gräset. För sent såg hon nässlorna. Hon drog sig genast tillbaka men det var redan gjort. Hon låtsade inte om den brännande smärtan. Mäklaren harklade sig.
    - Jaha, ska vi ta en titt i stugan då?
    Torpstugan var liten och behövde ny rödfärg. Glasverandan hade en trasig fönsterruta och på ena sidan fattades några takpannor. En sned tv-antenn spretade, fastsatt mot skorstenen. Hon såg några svalor som svirrade där ovanför. De flög högt, det vackra vädret skulle nog bestå. Stentrappan upp till verandan var mossbelupen. Mäklaren letade efter rätt nyckel och lyckades på första försöket. Han fick ta i för att få upp den skeva pardörren. Han klev artig åt sidan och hon gick före in. Där stod ett par gröna gummistövlar och en plasthink med en bärplockare i. Inget annat förutom en lortig gammal trasmatta. Fönstren var flugprickiga och döda insekter låg i drivor i fönsterkarmarna. Spindelnät hängde i vrårna som trasiga girlanger. Det luktade damm och skog därinne.
    - Fin veranda, med såpa och lite färg blir den som ny, sa mäklaren övertygande och satte nyckel nummer två i låset och öppnade den smutsgula dörren in till torpstugan. Hon tog ett djupt andetag och klev in i hallen och såg sig om. Till vänster fanns köket och till höger såg hon två rum i fil. Solen sken in och dammpartiklar virvlade runt därinne.
    De började med köket. Låg diskbänk, överskåp med snedställda skjutdörrar, gråmålade. Ovanpå vedspisen stod en uråldrig kokplatta, ingrodd av fett. Ett skafferi med nyckel i låset, bord med perstorpsplatta och två stolar. Mäklaren nös.
    - Behövs nog ett nytt kök, tyckte han och nös en gång till.
    - Ja, kanske det, sa hon och tänkte… aldrig i livet! Det här dög bara hon fick sätta sin prägel på det. Hon tittade genom fönstret och såg äppelträdet därute. Det kändes varmt i magen.
    - Och så har vi kammaren och sovrummet, sa mäklaren rastlöst och gick före. Här behövs bara lite tapet och färg. Riktigt stort och… titta bara på den kakelugnen! En sån är guld värd, behöver provtryckas förstås.
    Han öppnade mässingsluckorna och sot rasade ut på golvet. Skyndsamt stängde han dem igen. En gammaldags tramporgel med snurrpall tog upp platsen mellan fönstren. Hon log åt den och tänkte på småskolans morgonsamling med ”Din klara sol går åter opp”, medan hon fortsatte in i sovrummet. En brunådrad säng, en byrå och en tvättkommod i samma utförande. Garderoben i hörnet var tapetserad som väggarna. Det var allt. Gott nog för mig, tänkte hon.
    - Ja, det var det hele, skojade mäklaren. Du kan ju titta i lugn och ro, jag går ut till bilen så länge. Ingen brådska…
    - Jag har redan bestämt mig, sa hon. Jag tar det.
    Mäklaren såg förvånat på henne men fann sig snabbt.
    - Så ska det se ut, snabba beslut, skrockade han nöjt. Men du kanske ska kolla uthuset först? Det behöver nog renoveras en del…
    De gick ut i solskenet. Äppelträdets krona vaggade lojt i vinden. Det sved på hennes ben.

Hon sov inte en blund den natten. När hon kom hem hade hon skyndat sig att leta fram papper och penna och gjort en skiss över tomten medan hon kom ihåg. Först placerade hon in stugan och uthuset, och så äppelträdet. Hon undrade om det kunde vara Sävstaholm, sorten som funnits i föräldrahemmet, äpplet med den fina aromen. Om hon blundade kunde hon känna doften. Doften av sensommar. Av trygghet.
    Snabbt lagade hon middag och åt den medan hon studerade ritningen på köksbordet. Bäcken, där… ner mot grannens åker. Alsnåren… Hon la ner gaffeln och gick till bokhyllan och letade fram en karta. Hittade till slut Ösjön. Jo, han hade haft rätt, mäklaren. Ett litet blått stråk av sjön sträckte sig in i landskapet.
    Tv-programmen under kvällen gick inte att koncentrera sig på. Tankarna på trädgården och hur den skulle kunna bli trängde undan allt annat. Först såg hon potatisland framför sig, sen ringblommor och riddarsporrar, så grönsaksland med morötter och dill. Men det var trädet som var stommen, som bar upp det hela… hon såg en gunga runt en gren. En gunga! Varför inte? Nu kunde hon göra precis det hon ville.

Affären blev klar redan nästa dag. Bankmannen hade förklarat att det var ekonomiskt rätt att ha åtminstone en del kvar som lån. Hon hade propsat att få betala kontant. Inga lån. Hon ville vara helt obunden. Carl skulle vända sig i sin grav om han vetat vad hon gjort. Eller, grav… han var ju för sjutton strödd i minneslunden! Hon fnissade till men bet sig i läppen. Hon visste precis hur han skulle reagerat om han fått reda på att hon köpte ett torp för pengarna han lämnat efter sig. Hon kunde se hans arga ansikte framför sig, hur han hytte med näven framför näsan på henne. Rädslan ilade förbi av gammal vana. Hon skulle aldrig behöva huka för hans dominans mer.
    När hon tog bankmannens framsträckta hand och tackade för biståndet med köpet kände hon sig stark och flygfärdig. Hon tänkte på trädet och log inombords. Kan man älska ett träd? undrade hon medan hon stoppade ner köpehandlingarna i väskan. Där låg redan nycklarna och väntade. Leende gick hon ut från banken och själen tog ett par hoppsasteg längs trottoaren. Ja, tänkte hon, jag älskar verkligen mitt äppelträd.

Att hitta till varandra



Restaurangen var en av de bättre i staden och maten var delikat. Hon hade verkligen försökt att äta sakta och njuta av varenda tugga. Vinet var inte ett vanligt husets, nej, det hade valts med omsorg till precis den varmrätt hon nu tog den sista tuggan av. Så himla gott! Hon motstod impulsen att slicka upp den sista gnuttan sås från tallriken. Det skulle se ut!
    -Skål Elisabet. Trevligt att du ville gå ut och äta med mig.
    -Skål Hans, sa hon och tittade honom i ögonen medan hon tog en klunk av det svala vinet. Tack för att du ville bjuda ut mig på den här fina restaurangen.
    -Jag är så glad att du ville, svarade han och lutade sig fram över bordet och tog hennes hand.
    Åh, hoppas han inte ser mina fula naglar, tänkte hon förfärat. Alltid hade hon haft komplex för dem, först som nagelbitare i unga år, nu var de visserligen välskötta, men så tragiskt små och fula i formen. En var också konstant sprucken! Inget nagellack i världen kunde hjälpa. Bättre att ha dem naturella, då syntes de mindre. Hon drog försiktigt bort handen från hans och tog servetten och torkade sig om munnen som kamouflage.

Han fick anstränga sig att inte titta på henne hela tiden. Hon var verkligen en vacker kvinna. Lagom på alla vis. Snygg och välvårdad. Men det var inte bara hennes tilltalande yttre han fallit för, det var något hos henne som tänt en låga inom honom. Inte bara vanlig attraktion, nej, det var något annat han inte kunde definiera. Utan att han ville det så fanns hon i hans tankar, han kunde bara inte sluta tänka på henne. Han såg att hon gillade mat också. Inte sådär petig som andra kunde vara.
    -Ska vi ta en dessert? frågade han. Jag vet att de har en sorts chokladkaka här som alla pratar om. Jag har lust att prova den. Ska vi?
    Så gärna hon ville! Men inte borde. Skulle det vara oartigt att avstå? Hon hade ju bestämt sig för att sluta med alla sötsaker. Karaktären var svag men hon hade lyckats i några dagar nu, känt sig stolt. Inte för att det märktes på kläderna, än. Valkarna var lika stora som förut och ville välla ut över troskanten, magen putade och låren var för tjocka. Nej, hon borde verkligen inte!
    -Ja tack, gärna, svarade hon. Orden bara slank ur munnen, hur kunde det komma sig? Men nu var det sagt. Och bara för den här gången!

Han log mot henne med sitt fina leende. Han hade en grop i ena kinden som framträdde och gjorde henne knäsvag varje gång han log. Undrar om han vet om den? tänkte hon och log generat tillbaka. Han var så söt på något vis. Men otroligt manlig… och snygg! Lätt solbrun, ändå var det mitt i vintern. Han var ju mycket ute förstås, det hade han berättat. Snygg skjorta också, nystruken, det kunde hon se. Och de svarta jeansen satt bra, inget gubbhäng där inte. Hela han var så lagom. Hon ändrade ställning och sträckte på ryggen. Den bråkade ibland. Speciellt när hon satt stilla för länge. Undrar om hon skulle berätta det? Nej, inte nu, sen kunde hon berätta, om det nu blev ett sen förstås. Hon ville verkligen inte att han skulle tro att hon var en gnällspik. Det skulle vara så skönt att resa sig en stund. Kanske bättre att hon ursäktade sig med ett toalettbesök?
    -Ursäkta, jag ska bara… sa hon och pekade lite diskret mot ingången där hon trodde toaletterna fanns.
    -Du, jag tror det är ditåt. Gå runt där så hittar du den, sa han och pekade åt motsatt håll.
    -Åh, tack, det är första gången jag är här, fnissade hon och reste sig så smidigt hon kunde. Kommer snart!

Han såg efter henne när hon gick. Han gillade det han såg. Även bakifrån, tänkte han och drog på mun. Även bakifrån! Han sträckte på sig där han satt och rätade på ryggen. Den var lite jobbig ibland. Han hade känt det ett längre tag nu, förmodligen var det allt stillasittande genom åren. Fastän han försökte motionera så trilskades ryggen ibland. Men han hade ingen lust att börja på gym som så många andra. Bättre att promenera, och att cykla och simma lite på sommaren. Han gillade det naturliga sättet och att vara utomhus. Undrar om hon tycker om att åka skidor? funderade han medan han vinkade till sig kyparen för att beställa varsin chokladbomb.

Kvällen blev lyckad. Vinet gjorde dem gott. Båda var lite nervösa och ovana vid situationen. De hade levt utan partner en längre tid båda två. Och båda hade vänner som några gånger gjort ansträngningar att hitta en partner åt dem, utan framgång. Själva hade de också gjort trevande försök men eftersom de inte hade orken så hade det inte blivit något. Annat var det nu. Till och med kyparen såg det när de tackade för sig och berömde maten och den goda desserten. Det var något i blicken hos båda. Undrar vem de fortsätter hem till? tänkte han, medan han plockade bort deras renskrapade desserttallrikar.

Vinterkvällen var kall. Det rök ur munnarna på dem där de sakta gick gatan fram. Hon hade naturligt trätt sin arm i hans, kanske var det mest för att inte halka på den lite isiga trottoaren. Nu hade de väldigt mycket att prata om, de var båda medvetna om att deras kväll var på väg att ta slut. Snart skiljs vi åt, tänkte han när de stannade utanför hennes portingång. Hon tittade upp på honom, i hennes hår gnistrade några iskristaller och gjorde henne om möjligt ännu vackrare.
    -Vilken underbar kväll jag haft, sa hon och kramade hans arm. Tack. Och maten var fantastisk!
    -Tack själv. Vi gör väl om det? Jag vill gärna träffa dig igen.
Han fyrade av sitt leende och smilgropen syntes ännu tydligare, eller var det hon som såg den bättre nu när hon stod så nära?
    -Jag vill också. Gärna, sa hon och kunde inte låta bli att sträcka sig upp och kyssa honom lätt på smilgropen.
    Han drog efter andan, han kände hur gott hon doftade, som något han kände igen men inte kunde identifiera. Vanilj, kanske? Helt naturligt tog han henne i sin famn och kramade henne så länge han vågade, ville inte släppa.
    -Du, viskade han. Du gör mig helt snurrig!
    Hon fnissade till och kramade tillbaka.
    -Och du gör mig snurrig, sa hon lyfte upp sitt ansikte så att han kunde att kyssa henne. Det gjorde han. Och hon rös ända ner i tårna.

Han kände sig så glad. Hon ville träffa honom igen! När de möttes första gången hade han inte ens trott att han skulle våga bjuda ut henne. De hade träffats på biblioteket där hon jobbade. Genast hade han känt sig dragen till henne. Det blev mycket boklånande innan de ens började prata med varandra. Han brukade fråga henne om böcker som hon trodde skulle passa honom. Så en dag när han slank in skulle hon just sluta sitt pass och då lyckades han bjuda henne på en fika i bibliotekscaféet. Mest bokprat blev det den gången också. När han en dag morskade upp sig och vågade fråga om han kunde få bjuda ut henne på en bit mat, hade hon tackat ja! Nu tog han hennes huvud i sina händer och kysste henne försiktigt igen.
    -Tack för ikväll, Elisabet, sa han och såg in i hennes vackra ögon. Till och med hennes namn tyckte han om.
    -Tack själv, sa hon och vände sig om för att låsa upp porten. Han började dröjande gå medan han höjde handen till avsked. Hon vinkade tillbaka.

Nyckeln kärvade i kylan, eller om det var vinet, eller de ovana känslorna som gjorde det. Hon försökte på nytt och upptäckte att det var fel nyckel, hon fumlade fram den rätta i knippan lyckades till slut trixa upp dörren. Hon vände sig om en sista gång och såg då att han stannat en bit bort. Han såg så ensam ut. Hon, som i vanliga fall var så blyg, tafatt enligt henne själv, förvånade sig själv genom att ropa…
    -Vill du ha en kopp te… innan du går hem?

De var snabbt inne i värmen, hennes lägenhet låg på andra våningen med utsikt över ån. Inget av det där la han märke till, inte heller att den hade högt i tak och vackra fönster, kakelugn och böcker både högt och lågt. Hon tände i hallen och de fick av sig ytterkläder och boots och stövlar, och han följde efter henne in i köket som var pyttelitet. Hon fyllde vant vattenkokaren och stack i kontakten. Han kunde inte låta bli att stryka henne över kinden när hon vände sig om. Hon blundade och plötsligt var de i varandras famn igen, en kram, en ljuvlig kyss, en ilande lyckokänsla. Herregud, tänkte han. Herregud, tänkte hon.

Hon stängde av vattenkokaren genom att dra ur sladden, tog hans hand och ledde honom till sovrummet. Han stannade i dörren.
    -Vill du verkligen? frågade han.
Hon tänkte på valkarna som han nu skulle märka, på den fula pösmagen och de tjocka låren, på lakanen som inte var alldeles fräscha. Och hon kände att här och nu struntade hon i allt det där.
    -Jaa, svarade hon, jag vill verkligen!

Ute började det snöa, stora vita flingor dalade sakta ner över staden. En kyrkklocka slog plötsligt två spröda slag i vinternatten. Inomhus var det varmt och skönt. Ett stråk av nyfunnen kärlek svepte genom rummen. För de två som just hittat varandra skulle ett nytt skede i livet börja.