Längtan... och beslut



Nära nu. Bara att genomlida det sista. Fina ord, men dubbeltydiga, skeva, bedrägliga. Han kände dem, han visste att åtminstone tre av kollegorna skulle vara beredda att hugga. Han ville inte mer… aldrig mer. Aldrig mer behöva andas denna luft. Aldrig behöva ta ett beslut bakom sitt blanka skrivbord mer. Skulle inte sakna någonting. De andra skulle få slåss om hans plats. Överta hans makt. Skulle dagen aldrig ta slut?
    En kartong med personliga tillhörigheter, ett foto på familjen, en dammig ful kristallvas som han fått i present av någon han glömt, en tavla likaså. Det var allt. Inte en penna, inte ens ett gem följde med, inte någonting som kunde påminna. Ändå hade han inte vantrivts. Bara blivit så dödligt trött på att ta alla dessa beslut. Slut. Han bar ner kartongen till garaget och stoppade den i bagageluckan. Den överdådiga blombuketten la han bredvid sig i passagerarsätet. Han startade och körde ut för sista gången. Nycklar och tags hade han lämnat ifrån sig. Hädanefter skulle han få gå kundvägen. Om han nu någonsin kom tillbaks. Han tvivlade på det. Lätt om hjärtat svängde han ut från sitt gamla liv.

Hustrun hade först inte trott honom. Men sedan, efter ett tag när hon såg hans beslutsamhet, hade hon gradvis accepterat. Det var hans beslut. Men förstod honom, det gjorde hon inte. Skulle säkert aldrig göra. Fick hon bara behålla våningen och sitt vanliga liv så. Han var inte knusslig, hade aldrig varit.
    Det tog nästan två veckor att avsluta de privata affärerna, dela upp, skriva över, lämna. Under tiden köpte han en begagnad fyrhjulsdriven bil. Den nuvarande nästan nya lämnade han till hustrun. Hans gamla inrutade liv höll på att lösas upp. Åtminstone i kanterna. Han var beredd att ömsa skinn. Inuti skulle det ta längre tid, det visste han. Men bara efter att ha nått målet för sin längtan kunde den inre resan påbörjas. Han hade förhoppningsvis många år på sig att finna det han sökte. Han var beredd, det svåraste steget var taget.
    Med bilen packad av det nödvändigaste tog han farväl av sin hustru sedan fyrtiofem år, numera hans exfru. Hon hade gjort sin plikt, han såg lättnaden i hennes ögon även om en tår rullade nerför kinden, kanske en krokodiltår? Hur väl hade han känt henne? Han märkte tydligt hennes förvåning över att så lätt befrias från sina plikter och bli ensam ägare till deras välstånd. Dottern skulle inte sakna honom nämnvärt i sin del av världen. Han hade sms:at sitt nya nummer och kunde som tidigare lätt nås. Bara ett fåtal hade han meddelat sitt beslut. Han tänkte inte försvinna helt från jordens yta. Bara påbörja det han längtat efter de senaste åren. Drömmen han nu tänkte uppfylla innan det var försent.
    Det regnade de första tio milen men när han kom ut igen efter att ha stannat och provianterat, började himlen få en ljusare färg. Det grå höll på att upplösas och han kände en ilning av glädje i magen. Han kom på sig själv med att nynna på en sedan länge bortglömd dänga. Gav sig själv en blick i backspegeln, nickade till mannen som för varje mil mot målet kände sig förväntansfull och därmed nästan lycklig. Han mindes inte när han haft en sådan känsla senast. Ett bevis så gott som något att han var på rätt väg. Både bokstavligt och själsligt.

När han kört ytterligare en timme tog han av västerut från E4:an och efter den mindre trafikerade vägen upplevde han försommaren mer påtagligt. Traktorer på åkrarna, hästar i hagarna och en doft av gödsel spädde på hans upprymdhet. Hans tidigare abstrakta svartvita värld började att fyllas med färg. Han kände sig plötsligt hungrig och när ett café dök upp spontanstannade han uppfylld av tanken på att ha all tid i världen. En uppsjö av tid att fylla. Han tog på sig sin gamla slitna skinnjacka, den hustrun tidigare försökt kasta, gick in och beställde en köttbullsmacka och en kaffe. Han var ensam i caféet och medan han åt och försökte dricka den heta beska drycken, så långt ifrån hans eget kapselbryggda, kände han en förväntan och befrielse han inte känt sen han var ung. Skalet höll på att spricka.
    Efter ett stopp hos bonden som höll uppsikt över torpet var han äntligen framme. Bonden hade höjt på ögonbrynen i förvåning över hans beslut. Skulle han inte behöva renovera och bygga till… i så fall?  Han hade försäkrat att han inte på länge tänkt göra några förändringar. Om än någonsin. Han körde upp och parkerade på gräsplanen bakom stugan och slog av motorn. Klev sakta ur, sträckte på ryggen, gick runt till framsidan och tog ett djupt andetag. Det doftade skog och sjö och kanske… liljekonvalj? Han lät blicken svepa över sjön och stanna nere vid bryggan där ekan låg uppdragen på land och väntade. Tänkte på den goda tjärlukten och hur den brukade sitta i hela sommaren. Det enda som hördes var fågelsång och lojt vågskvalp. Han ville dra ut på stunden, den stund han så ofta haft i tankarna. Även om de brukade bo här någon sommarvecka varje år så kändes det här som ett återseende på riktigt. Farmor och farfars stuga. Hans barndoms somrar, hans livs lyckligaste. Nyckeln i hans hand kärvade igenkännande i låset. Kärleksfullt strök han över dörrposten när han klev över tröskeln.

Första veckan gjorde han inte mycket. Själen ville komma ifatt kroppen. Han satt mest på bryggan och metade abborre. Sov som klubbad hela nätterna igenom. Bläddrade i gamla tidningar och löste halvfärdiga sommarkryss från förr. Högg ved som legat i flera år och vattenskodde ekan. Lyssnade på radio och stekte sin fisk. Tittade på fåglar och försökte artbestämma dem efter fågelboken han hittat i hyllan. Gick långa promenader i skogen. Plockade sommarkantareller och funderade på att gräva sig ett potatisland. Bara var. Hann med. Fylldes av lust igen. Livslust. Lust till livet.
    En dag när han satt utanför stugan och försökte sig på att laga en haspelrulle han hittat i uthuset, kände han sig betittad. Försiktigt spejade han in bland träden. När ögonen vant sig mellan ljuset och skuggorna såg han en räv stå helt stilla och iaktta honom. Han höll andan och satt blickstilla. Detsamma gjorde räven. De såg rakt på varandra. Hon var så vacker. Var det en hona? Han bestämde sig för det. Han hade aldrig sett en räv förut. Inga andra vilda djur heller. Kanske något rådjur eller hare. Jo, de vilda i Afrika, påminde han sig. Safariresa hade de varit på och åkt jeep med gevärsförsedda guider genom en nationalpark. Lejon och noshörning. Elefanter. Han försökte minnas vad parken hette men kom inte på det. Rävhonan lyfte nosen och vädrade i luften. Han kände att han inte skrämde henne. Hans hjärta bultade och han genomfors av ett starkt lyckorus. Samhörighet. Detta ögonblick var mer värt än alla hans gamla tillsammans. Så plötsligt vände hon och gled tillbaka in bland trädens skuggor. Ögonblicket var förbi. Han stirrade efter henne men hon var borta. Det hela hade kanske bara varit en halv minut. Och ändå en oändlighet. Han märkte att han höll haspelrullen hårt i handen. Samhörighet. Han drog ett djupt andetag. Nu visste han med säkerhet att han levde.

Bonden kom över på besök och bjöds på whisky. De spekulerade om det ena och det andra. Bonden berättade om byn, vem som dött, vem som flyttat, vem som kommit tillbaka. Han kunde få utsäde till ett potatisland om han tänkt sig det. Ville han ha hjälp att plöja upp ett? Han tackade nej, tänkte handgräva, behövde skaffa sig armmuskler. Bonden drog på mun och tittade på hans magra armar. Jahaja.

Grävningen tog längre tid än han trott. Han hade stakat ut ett land som han trodde var lagom stort men den ytan blev snabbt minskad. Inte behövde han så mycket potatis. Armarna värkte. Träningsvärken kändes än mer när han öste ur vattnet och drog upp den nu tätade ekan på land igen. Också vedhuggningen hade gjort sitt till. I morgon skulle han tjära ekan om vädret tillät.