Den lyckligaste sommaren




Redan på morgonen kändes det som dagen skulle bli extra bra. Bilen startade utan knot och Laleh sjöng för mig medan jag körde till jobbet. Solen silade fint genom molnen och på en åker höll en traktor på att sprida ut gödsel. Äkta vara, tänkte jag och drog in lukten som så många rynkade näsan åt. Inte jag! Det var en härlig morgon.

Trots knorrande rygg och knän älskade jag mitt gröna jobb och längtade inte ett dugg till pensionen som så många av mina vänner gjorde. Så länge det gick tänkte jag hänga i. Nu har jag förstås några år kvar innan den magiska gränsen så det är inget jag tänker särskilt mycket på. Min kreativitet fick oftast utlopp varje dag och min själ blev rofylld av att få jobba med all underbar växtlighet. Jag arbetar som trädgårdsarkitekt och sysslar med design av nyanläggningar och översyn av äldre trädgårdar. Jag är min egen och arbetar med både stora och små projekt. Ibland bara rådgivning. Jag hade turen att få hyra ett kontor i en större handelsträdgård och vi har stor nytta av varandra och ett gott samarbete. Idag hade jag två besök inplanerade varav det ena var förslag på en helhetslösning till en nybyggnation, ett jobb som jag lagt åtskillig tid på. Alltid lite pirrigt att presentera sin idé och att få kunden att förstå, inte bara skisser, utan också kunna se det inom sig som jag såg det. Det andra besöket var av enklare slag, en översyn av en äldre trädgård i utkanten av stan.

Jodå, det gick bra, kunden förstod mitt förslag och, som jag uppfattade det, åkte hem med skisserna under armen och ett leende på läpparna. Det borde ge utdelning och vidare samarbete, tänkte jag medan jag värmde min matlåda i mikron. Jag skulle behöva just den kunden, för större projekt gav mycket mer pengar i slutändan än de små som ofta nästan inte gick plus alls. Det är svårt att ta betalt för idéer. Nu klagar jag inte för min inkomst är hygglig och… pengar är inte allt. Medan jag tuggade i mig resterna av gårdagens middag kollade jag adressen till nästa kund. Grusvägen 3, vilken rolig adress! Hoppas inte trädgården vilade på en grushög bara!

Utrustad med dator, kamera, måttband och skissblock hittade jag till slut Grusvägen 3, en väg jag aldrig hört talas om ens. När jag stannade utanför ett fallfärdigt staket kom en liten hund utrusande och skällde. Den kom fram och nosade och började sen ivrigt vifta på svansen. Ut på trappan till det lilla huset klev en man och hyschade på hunden som inte brydde sig ett dugg.
    -Förlåt, hon är snäll, bara ouppfostrad, sa han och gick mig till mötes. Du är väl Helena, trädgårdstjejen, va?
    Mitt hjärta tog ett skutt när han räckte fram handen för att hälsa.
    -Jo, jag är Helena. Men hej… visst är du Anders… från nian på Nytorpsskolan?
    -Men… är du den Helena? Ja, nu ser jag ju! Haha, va kul, du är dig precis lik! Det var allt länge sen.
    Fjärilar flög runt i min mage och jag förbannade mig själv att inte ha tagit andra kläder och åtminstone målat ögonfransarna.
    -Ja, det var länge sen. Jaså, du bor här? Har du flyttat tillbaka hit? fick jag ur mig.
    -För ett år sen köpte vi huset här, jag och Märta, sa han och visade med en gest mot huset. Jag ville tillbaka till rötterna, och nu när det går att jobba på distans så. Men tänk att det är du, Helena! sa han och gav mig en kram. Välkommen hit!
    Omtumlad lät jag mig bli omkramad och minnena sköljde över mig med full kraft. Med svaga ben klev jag in på den ogräsfyllda trädgårdsgången och satte försiktigt ner min tunga väska. Den lilla hunden nosade intresserad på den. Anders tittade leende på mig med samma glada ögon som för hundra år sen och jag mindes allt som om det var igår.

Under sista sommarlovet i nian blev vi ett par. Jag hade varit hopplöst förälskad i honom mer eller mindre under hela högstadiet. Men blyg som jag var vågade jag inte tro att han nånsin skulle se mig. När vi under sommaren jobbade med ogräsrensning båda två så blev vi tillsammans på ett naturligt sätt och min lycka var total. Jag smög iväg hemifrån sent på kvällarna och han hämtade upp mig vid korvkiosken med sin fräcka Puch Dakota. Vi åkte till undanskymda platser och upplevde den första tafatta men hisnande kärleken under ljumma nätter, myggbitna men lyckliga. Mina vänner var avundsjuka och förstod inte att han valde mig av alla tjejer, den osynligaste bland osynliga. Jag kände mig sedd och fick bättre självkänsla och trodde det skulle vara vi för evigt. Men efter den långa lyckliga sommaren så berättade han att hans familj skulle flytta till Stockholm och att han skulle avsluta nian där. Jag var otröstlig och han var nog ledsen han också. Men så lurad jag kände mig! Det skulle ju vara vi för alltid. Jag gick ut nian med slokande axlar och var övertygad om att livet var slut. Under gymnasietiden träffade jag Robert som sen blev min man. Men aldrig glömde jag min första kärlek. Och nu stod han där framför mig…

Vi gick runt i trädgården och jag försökte få en överblick av vad som behövde göras. Vi diskuterade buskar och stenläggning, spaljéavskiljare och trästaket. Jag fotade med darrande hand, skissade och mätte och undrade varför hans Märta var så ointresserad av sin trädgård. Han kom ut med varsin kaffemugg som vi drack där på trappan. Solen sken, fåglarna kvittrade och fjärilarna, ja de fladdrade mer än nånsin.

När jag åkte hem hade vi kommit överens om att jag skulle renrita och återkomma med mer detaljerade växtförslag vecka därpå. Det här projektet kändes viktigare än nånting tidigare och jag la ner mycket tid för att få till det så bra det gick. Jag förstod att jag aldrig kunde få betalt för tiden. Men det gjorde inget. Anders upptog min hela vakna tid. Tänk att han var sig så lik! Bara så mycket manligare och stabilare. Och så himla snygg! Hans fru … eller sambo eller särbo, måste vara lycklig. Vi hade inte pratat nånting om våra nuvarande liv. Jag visste inte ens vad han jobbade med.

Dagarna gick långsamt. Jag var klar med skissen för länge sen. Den här gången tog jag mina nya jeans och la mascara på ögonfransarna. Läppstift, lite doftagott och nyaste trädgårdsstövlarna avslutade det hela. Det duggregnade när jag stannade till vid Ica och köpte fyra kanelsnurror. Kanske Märta skulle vara med nu och vilja se förslaget. Men när jag svängde in på Grusvägen stod bara samma bil som tidigare parkerad under carporten. Lilla hunden tog emot mig som förra gången. Jag hann bara öppna bildörren och plocka med mig skissen och påsen med kanelsnurror innan Anders kom ut och tog emot mig med en kram.
    -Kom in Helena! Blir spännande att se din skiss! Det regnar, ska vi sätta oss i köket?
    Han gick före och jag efter med min påse som blivit lite kramklämd.
    -Jag tog med några bullar, sa jag och räckte honom påsen. Till fikat, fortsatte jag dumt. Jag menar om du hade tänkt bjuda på kaffe…
    -Såklart jag tänkte. Jag har också köpt bullar, sa han och kikade ner i min påse. Haha, samma sort också!
    -Så det kan bli. Då kan vi frossa då.
    Medan han laddade bryggaren såg jag mig omkring. Det var ett typiskt 70-talskök med brunmönstrad golvmatta och gulnad furupanel på halva väggen. Skåpluckorna var gula och hissgardinerna i fönstren var nog det enda som var nutida. Ändå tyckte jag mycket om det. Jag fnissade inombords när jag tänkte på min lägenhet i stan med mitt nästan nya kök i vitt och rostfritt som jag tyckte var så vilsamt. Men det här var varmt, ombonat och… det kändes gott.
    -Hur lever du nuförtiden då? frågade han med ryggen mot mig. Gift och har barn?
    Han vill veta, tänkte jag. Han kanske också undrat?
    -Jag har varit gift… min man dog för fem år sen, hackade jag fram och blev tvungen att svälja. Vi var gifta i 30 år. Robert blev svårt sjuk… usch, den där hemska sjukdomen.
    Anders vände sig om och satte fram korgen med bullarna på bordet.
    -Jag beklagar, sa han och log vemodigt. Jag har också varit gift i många år men för min del så blev det skilsmässa. Agneta hittade en ny kärlek. Och lika bra var det. Vi var som vänner och är det fortfarande. Jag har bara syskonbarn, vi fick tyvärr inga egna. Tur att jag har Märta, hon är min lilla tös! Eller hur? gullade han med hunden. Min lilla Märta!
    -Är Märta… din hund? Jag trodde… jag trodde hon var din fru, eller sambo eller nåt, fnissade jag lättad. Jösses! Bor du här själv alltså?
    -Nej, jag har ju sagt att jag bor här med Märta, skrattade han och slog i kaffe. Varsågod, ta en nybakad bulle!
    Jag tog en, bröt den i två delar, och med en frågande blick på husse gav jag den ena halvan till Märta som tyst och stilla tiggde fint. Hon tog den försiktigt och gick till sin korg och åt upp den.
    -Jag har en son som bor på Öland. Han heter Anders, som du, sa jag och kände att jag rodnade. Jag har alltid tyckt att det är ett sånt fint namn.
    -Du, jag har tänkt mycket på dig genom åren, bekände Anders. Och undrat. Har till och med sökt efter dig på nätet men jag visste ju inte om du bytt efternamn. Jag har inte glömt den där sommaren, sa han dröjande och tittade på mig. Nog hoppades jag att vi på nåt vis skulle träffas igen. Och så dyker du upp här, inte klokt!
    Jag kände glädjen bubbla inom mig. Han hade inte glömt mig heller!
    -Ofattbart, log jag med blossande kinder. Helt sjukt, som alla säger nuförtiden!
    Han reste sig och kom över på min sida, böjde sig ner och strök mig försiktigt över kinden.
    -Helt sjukt, mumlade han och kysste mig.

Kaffet det kallnade i muggarna och Märta, som i mitt tycke hade världens finaste hundnamn, hade hoppats få en halv bulle till, men tröttnade att vänta och gick och la sig i korgen. Trädgårdsskissen den låg kvar otittad för vi hade viktigare saker för oss, Anders och jag. Och mina fjärilar, de fladdrade iväg och försvann ut i sommarregnet.